17/4 2016 av Anders Wesslund

Ämnen: En druva i solen, rasism, Svenska kyrkan, teater

Under veckan som gått har Skellefteå teaterscen haft besök utifrån. Först spelade Unga Klara föreställningen ”X”, och på fredagskvällen gav Riksteatern föreställningen En druva i solen om en svart familj i 1950-talets Chicago. Båda tog upp den strukturella rasismen, arvet som följt människan under lång tid. En del förlägger den till tiden då människan blev jordbrukare, då hon började och behövde bevaka sin gröda – och därmed mark – under lång tid innan den gav nödvändig föda för överlevnaden.  Egendomen och ägandet blev faktorer. Andra förlägger början till för förstadierna av de ekonomiska system vi har idag. Slaveriet var en lönsam handel, en ekonomisk affär – och är det än idag. ”Ingen kolonialism utan kapitalism”, är en av replikerna i nämnda ”X”, (den återkom i andra lydelser i En druva i solen), som visar på den svenska koloniala historien från 1600-talet till dagens nykoloniala svenska tid i en global värld.

Båda föreställningarna ger, som god teater gör, en upplevelse som når alla sinnen. Att analysera strukturer – en tankeverksamhet – sker på en grund av affekter, av känslor av att ha blivit berörd. Därmed sker det intellektuella arbetet inte i något vakuum, vare sig det utförs inom politiken, ekonomin eller vetenskaperna. Ytterst berör det samvetet – att veta, förstå, känna och handla i relation till varandra. Teatern hjälper oss i detta avseende, liksom berättelser mellan och om varandra. I veckan kom de rasistiska strukturerna in under skinnet på oss teaterbesökare. Vi insåg hur det yttre blir till något inre som sitter i våra tankar, känslor och föreställningar och hur det uttrycks i språket och blicken.

I veckan kom även Svenska kyrkans vitbok om försoningsprocessen med samerna – en hoppfull nyhet och positivt tecken där samiska berättelser, vetenskap och moralisk och teologisk bearbetning går hand i hand. Kyrkans erkännande av ILO-konventionen 169 om ursprungsfolkens rättigheter, bl a till land och vatten, samt ärkebiskop Antje Jackeléns uppmaning till svenska staten om att påbörja motsvarande försoningsprocess är mycket laddad och utmanande.

Är då rasismen i vår natur? Nej, men den behöver vår rädsla. Som biologiska varelser agerar vi inför det främmande med försiktighet. Nyfikenhet växer om det inte är hotfullt. Anar vi däremot fara slår kamp- eller flyktmekanismerna i känslohjärnan till. Faran har erfarits i de europeiska samhällena  i de klyftor som vuxit de sista decennierna med stöd av olika slags makteliter, men med gemensamt tydlig nyliberal agenda. Hoppfullt är då att det via politik, genom att människor söker gemenskap i organisationer och sammanhang, kyrkor och religiösa samfund, går att skapa de goda förutsättningarna för att reglera rasismen. Det är ett mycket viktig och långsiktigt arbete att åter bygga upp samhällen där människor alltmer möts som jämlikar. Av det följer att vi behöver värna gemensamma sekulära och demokratiska samhällsstrukturer där samvetet, sam-vetandet, från alla dess medborgare och deras samfund, möts med respekt och där strukturerna värnas som heliga.

Den växande rasism vi ser i Europa och i de globala konflikterna idag har med skapade ojämlikheter att göra. Västerländsk ekonomisk dominans, globalisering och nyliberala samhällsordningar sedan 1970 – 80-talen kan inte gå obemärkt förbi och kan inte undvika att skada det mänskliga. När flyktingen kommer till oss i tider då de egna samhällenas klyftor ökat, då individualism varit religionen som förkunnats och impregnerat människor, när människor ställs utanför gemensamma berättelser om ett gott samhälle, då kommer nationalism och rasism fram igen. Lika hotfullt och våldsamt som direkta terrorattacker blivit i dess följd är undanhållandet av resurser i skatteparadisen och nedmontering av gemensam välfärd.

Hoppet finns i att människan goda och generösa sidor kommer fram när hon räknas med. Det gör hon när vi skapar goda sammanhang. Utmaningarna ligger i vår girighet och egoism och människors behov av att ytterligare berika sig, göra sig fria från det gemensamma. Hur girigheten är kopplad till den mänskliga naturen är ett annat tema. Den har dock funnits i lång tid i människans historia och varnas för i vishetslitteratur och berättelser i alla kulturer.