”Jag är vägen” – om kristen andlig och social mognad

10/5 2016 av Sten Högberg

Ämnen: ,

Vad är andlighet?

Jag har förstått att det är ett tabubelagt ord i det sekulära svenska språket och används bara av dem som skulle kunna betecknas som ”avvikare” från svenskt mainstream. Det har bland andra Cecilia Melder upptäckt i sin forskning kring svenskens förhållningssätt till WHO:s begrepp ”Spiritual Health”, ett begrepp som WHO använder för att skanna hälsotillståndet i världens alla länder. För att överhuvudtaget bli förstådd i Sverige måste hon översätta Spiritual med Existentiell.  För den som är mer bevandrad i begreppet Andlig än mainstream-svensken är det säkert uppenbart att de två begreppen inte betyder samma sak, men till viss del har de kontakt med varandra. Jag vet inte om ordet Existentiell är objektivt definierat någonstans. Det är ett svårgripbart ord. Men alla ord har ju också subjektiva definitioner i varje människa. Jag jobbar mycket med det ordet i samtalsgrupper kring Existentiell Hälsa bland studenter på Malmö Högskola. Jag vet inte varför men den växande känslan inför ordet är att det fokuserar på ett nuläge i människans självuppfattning och orientering i sin omgivning, men har inget innehåll som anger riktning och rörelse. Min motivation till att använda begreppet vilar på tanken: Får jag väl tag på vem jag är nu – kan jag med hjälp av andra begrepp finna riktning utifrån just den punkten – växandets punkt. Sanningen om mig själv.

Andlighet är det begrepp jag använder för att förstå och välja rörelseriktning från en växtpunkt.

Själv har jag i en tidigare blogg resonerat kring två sanningsbegrepp – rationellt logisk respektive relationell – där den förstnämnda sanningen bör vara objektiv och den senare är klart subjektiv. Själv förstår jag andlighet i vid bemärkelse och inte enbart som religion. För mig inbegriper det alla subjektiva relationer som utgår från minst en levande människa. Det är ett kunskapsområde hos människan som bara kan erfaras subjektivt till skillnad från fysikens lagar som söker beskriva mätbara relationer mellan fysiska kroppar. Människans relationer är inte mätbara annat än som effekter på människans beteende eller fysiska reaktion. Det mellanrum som uppstår mellan två människor i en relation är andligt och inte fysiskt trots att det lätt åstadkommer fysiska förnimmelser.

När det gäller en förälskelse mellan två kända människor är det uppenbart att det finns något okänt emellan dem. Det är en självklar mänsklig erfarenhet att förälskelse existerar. Det går att se på dem att de är förälskade om du ser dem tillsammans. Om du själv har en relation till någon av dem kan du se att hen är förälskad även om den andre befinner sig på andra sidan Atlanten.

På samma sätt går det att se på en människa om hon har en djup kärleksrelation till Jesus Kristus eller om hon har ett negativt förhållande till samma storhet som ligger utanför synfältet. Det här är av alla våra handlingar och beslut oavsett om jag är religiös eller inte. Det är universellt.

Däremot kan dessa relationer innehålla allt från hat till kärlek och allt däremellan. Andlighet är i sig inte gott. Varje människa har att välja väg i det andliga landskapet av relationer. Det finns andlighet omgärdat med religiösa regler och det finns andlighet som river upp och bekämpar religiösa regler och sätter upp andra regler t.ex. politiska eller ideologiska. Makt är t.ex. en andlig relation mellan två människor eller mellan två grupper av människor där en storhet utstrålar makt antingen genom hotfulla åtbörder alt. genom befogenheter som skapar lydnad eller undergivenhet. Men makt kan också skapas genom stor auktoritet som får andra storheter att följa utifrån lust och eget beslut.

Religion – skulle med en slarvig definition kunna betyda Åter till troheten mot Den Högstes vilja.

Varje religion har en tolkning av vad denna högsta vilja är. I kristen tro handlar det om att omvända sig från synd och avståndstagande till ett bejakande av Guds kärleks lag – Älska Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Det handlar om att genom livets alla turbulenser söka sig inåt mot en kärna av rättfärdig och kärleksmättad relation till Gud genom medmänniskan i en ständigt vidgad vi-grupp – från Jerusalem till världens yttersta gräns – från mig själv till mänskligheten. Eftersom människan kan älska borde universums, människans och kärlekens skapare själv kunna älska – grunden för liv och överlevnad.

När Jesus identifierar sig med Vägen Sanningen och Livet så är det den exklusiva vägen till just denna Gudsrelation. Vägen är inget annat än den väg till andlig mognad som Gud förberett i varje människa. Det är en mognads väg som inte sker lika obevekligt som fysiska mognad. Den kan stoppas av inre rädsla och yttre hot, av instängande normer och traditioner från uppväxt och omgivning. Sanningen är den erkända sanningen om mig själv och min existentiella växtpunkt – inte de religiösa dogmerna. Livet är konfrontation och samspel med allt levande utan att fly från lidande och död. Ett kärlekens liv. Ju djupare andlig mognad desto mindre flyktbenägen inför lidande och död, därför en större benägenhet att välja ett mer socialt och materiellt riskfyllt liv.

Ingen blir mer eller mindre älskad av Gud p.g.a. mognad. Men den som mognar genom livets kriser kommer att själv kunna älska människor och Gud på ett djupare sätt, medan den som hindras i sin mognad kan få svårare att hitta den ömsesidiga kärlek hen söker. Vi har alla ett ansvar att se till att människor i vår omgivning inte hindras i sin andliga mognad. Den som gått före kan skänka trygghet i steget för den som kommer efter. Vara ett ljus på hens stig – i Jesus efterföljd.