15/6 2016 av Erik Lundgren
Det har hänt några gånger att jag blivit uppringd av ett opinionsinstitut för att svara ja eller nej i en aktuell politisk fråga, eller för att ange vilket parti jag skulle rösta på om det vore val idag. Numera vägrar jag svara då opinionsundersökningar inger mig djup olust av flera skäl.
Att rösta i ett val föregås ju av en valrörelse med debatter, valmanifest och andra demokratins påverkansinstrument. Att överrumplas i sin vardag om partival exkluderar inte det en av demokratins viktigaste metoder, den fria och öppna debatten? Opinionsföretagens eller beställarnas sätt att formulera frågorna kring en aktuell politisk kontrovers innebär inte det en metod att manipulera utfallet i den riktning initiativtagaren själv önskar? Jag är inte säker på om inte frågeställningarna i sig är en påtryckning i en viss riktning, som gynnar en parts intressen.
När väl resultaten föreligger blir de föremål för oändliga analyser på ledarsidor och kolumner. Det som stör mig mest är när en viss undersökning jämförts med andra undersökningar och skillnaderna är så små att de ligger inom felmarginalen. Det tolkas i kommentarerna som att opinionsläget är stabilt. Det är OK förutsatt att undersökningarna är identiska, men när även mycket små förändringar inom felmarginalen tolkas som en tydlig trend i opinionen, då är jag avhängd. Det kan ju både vara sant eller ett önsketänkande.
Jag oroas av den tyngd opinionsundersökningar har i den öppna politiska debatten och föredrar motioner som presenteras och debatteras av valda ombud innan omröstning. Visserligen en tråkig metod, men kan förstås av alla, till skillnad från en metod som har vetenskaplig nimbus som kan vara en trojansk häst som lockar de politiska partierna att ängsligt snegla på opinionssiffror i stället för att grunda sin politiska linje på sina värderingar efter en demokratisk process.