10/8 2016 av Anders Wesslund
Det var vinklingen.
P1 Morgon (160410) tog i efterdyningarna av Uppdrags gransknings program, om de rikas skattfuskande med hjälp av brevlådeföretaget i Panama, man tog upp ämnet. Här kommer några bloggreflektioner lite i efterhand.
Det var ett reportage om hur skattemoralen har förändrats, ett typiskt ”DN-reportage” där man på ett till intet förpliktigande sätt beskrev de förändringar i synen på skatteplanering som skett sedan Björn Borg flyttade till Monaco med sina pengar på 1970-talet. Någon kunnig intervjuades; nu var det mer legitimt i allmänmedvetandet, fastslogs det. Bland dem i den medelklass som lyssnar på P1 Morgon eller vem? kan man undra. Ett till synes objektivt betraktande av ett fenomen, helt utan patos.
Här fanns möjligheten att gå på djupet, reflektera kring varför vi alls har skatter, vad de innebär i ett samhälle och vilken syn som lyfts fram av olika politiska företrädare och som indirekt förmedlas hos dem som inte betalar skatt. Men icke, redaktionen var nog allt för fjärmad från dem som inte så ofta räknas som deras lyssnare, allt för nära den centrala frågan i det hela – vill jag också helst undvika att betala skatt och har jag gjort det när jag haft möjlighet?
När Alliansregeringen tillträdde 2006 började det med att två moderata statsråd avgick. De hade använt svart hemhjälp och låtit bli att betala TV-licens. De t o m argumenterade för det i början; skatt var något negativt. Det var många fler i denna krets av statsråd och ledande tjänstemän som delade denna syn men blev kvar. Under två mandatperioder fördes en tydlig politik där skatteuttaget minskade med ca 140 miljarder per år; om det kan man tycka olika men två saker står klart: det signalerades att skatter generellt är tyngande, något negativt, 2/ genom dessa gigantiska minskningar skedde historiskt sett den största omfördelningen av resurser från mindre bemedlade till mer välbeställda vi sett i Sveriges moderna historia.
Bland ledande (S)-politiker har det visat sig att rågången mellan att betala skatt och att tjäna pengar genom vinstuttag i egna företag i välfärdssektorn inte alls längre hölls. Den verkade inte ens finnas. Så ok, P1 Morgon fångade väl upp något; en tid präglad av individualism och medelklassens förbättrade situation har gjort synen på skatter negativ även bland arbetarrörelsens toppar. Mer åt mig själv och mina närmsta har blivit legio.
Skatter omnämns redan i biblisk tid. Kejsare tog ut skatter, pålagor på plågade folk, av sina undersåtar som saknade makt eller inflytande över dessa medels användande. Så har det varit ända fram till de moderna västerländska demokratierna formades, där först liberala och sedan socialistiska idéer och kamp gett medborgare visst inflytande. Hos kejsaren och fursten var skatt alltid en stöld av det lilla man hade och ett sätt att utöva förtryck och behålla makt. I o m nationalstaternas utveckling och den politiska demokratins framväxt skapades möjlighet för de fördömda, fattiga och maktlösa att få inflytande. Ju mer jämlikt det enskilda landet utvecklats, desto mer har skatterna kommit att bli ett medel för att lösa gemensamma uppgifter i nationen, i landsdelen eller kommunen. De har blivit medborgarnas möjlighet till att öva inflytande, skapa välfärd och äntligen att bli fria; att få makt över sina egna och våra gemensamma liv. Skatt som något positivt.
Tidigt 1800-tal var de liberala idéerna radikala och till stöd för denna utveckling. De har dock därefter backat och aldrig riktigt velat ta i frågan om privat och gemensamt, om ägandet. Frågan om skatten utgör en inneboende motsättning i liberalismen, där ägandet, inte bara av egendom utan även av eget kapital alltid dragit längsta strået. Så när skattefrågan ställs på sin spets; avstå för att andra jämlikar skall kunna få det likvärdigt? – nej, då har man skyddat också de riktigt rika och sina egna kapitaliserade besparingar.
”Samla inte skatter på jorden där mott och mal förstör dem, samla dem alltmer i himlen”. Orden tillskrivs Jesus, ja därmed Gud själv för bekännande kristna. Att kyrkan historisk gärna förandligat dessa texter har nog haft med dess egen, dess prästers och senare medelklassförsamlingars egen ställning att göra. Ur en kristen humanistisk position kan texterna tolkas mer immanent för att samtidigt kunna behålla sin transcendenta laddning; ”i himlen” visar på sinnelaget hos den som funnit ordens och trons hemlighet, och ”samla dem inte på jorden” må då tolkas som politiskt program. Som budskap i panamadebatten är de övertydliga. Samla inte för egen del, tjäna andra, dela på resurserna.
Betala skatt, skulle man också kunna säga.
”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör” är ett annat Jesus-ord. Medveten om kejsarens pålagor gled han ur de frommas grepp, de som använde sig av dubbelmoral. Utmaningen måste läsas i den kontext av att skatt då var något negativt; här skapas en tydlig spänning mellan den förtryckande härskaren och den universella moralen; det gemensamma förenat i ”Gud”. Förutom dessa texter med explicita uttalanden kring skatter är hela bibelhistorien en mäktig utvecklingsprocess av tanken från patriarkala maktordningar till drömmen om egendomsgemenskapen, den radikala jämlikheten inför varandra och Livets ande själv.
Så varför betalar vi skatt i ett samhälle, i nationer som betraktar sig som demokratiska? Ja, den frågan hade P1 Morgon-redaktionen gärna kunnat reflektera över. Då hade dess reportage kunnat återföra lyssnaren till skatterna och deras moraliska laddning. Nu kom istället programledarens ord, hans ”freudian slip” att göra det övertydligt. När en av vänsterdebattörerna i programmets panel om just Panamafrågan och skatterna tog upp hur de rika systematiskt undviker att betala skatt om de kan; så föll orden. ”Ja, nu är inte de rika här och kan försvara sig”.
Med dessa ord blev tydligt att det inte ens i Public Services veckomagasin i radion idag är möjligt att ifrågasätta rådande ordning. Så fast i den nyliberala tankeordningen är vi att ankaret för detta program, visade tydligt på vilken redd och i vilken kurs denna ankring är gjord. Så moraliskt ur kurs är vi att vi inte längre kan orientera oss bortom denna horisont.
Så blev vinklingen i P1 Morgon det den blev.