27/8 2016 av Erik Lundgren

Mitt 14-åriga barnbarn besökte i somras ett vattenlekland. Hon kom hem mycket upprörd. Om man köpte för dyra pengar en VIP-kudde gick man före alla köer. Inte bara att dom gick före sa hon, vi andra fick vänta mycket längre. Jag såg på hennes blossande röda kinder en framtida politiker.

Några veckor senare stod jag i kö framför universitetets IT-disk. Minst 20 studenter före mig med samma lösenordsproblem som jag. Efter en stroke går jag stappligt med en käpp och får ett balansproblem om jag står länge. Siste man i kön vände sig om och lät mig gå före, utan att jag bad om det. Sedan gick han till alla i kön framför och frågade om man kunde släppa fram mig. Det kändes som en kärleksgåva.

För många år sedan var jag i Habana, det var just efter Sovjets fall, ekonomin var i kaos och varubristen gjorde att alla butiker var överfulla. Jag skulle köpa något och steg in i en butik. Knökfullt, men ingen kö. En kvinna trängde sig fram till mig och sa ultima. Det betydde att hon var den som kommit in sist före mig. När nästa kund kom in var det min tur att säga ultimo. Alla därinne var en ultimo/a som snart skulle vara först. Här var ingen VIP, alla var lika.