9/9 2016 av Sten Högberg

Ämnen: kyrkan, Religion och samhälle, sekulära institutioner

Jag sitter som studentpastor i ett möte med anställda på en av högskolans fakulteter för att gå igenom studiesociala problem. Ett tillfälle ges för pastorn att presentera vad Universitetskyrkan på högskolan kan erbjuda: samtal, pilgrimsvandring, samtalsgrupp om existentiell hälsa eller möjlighet att delta i tyst middagsbön i ett av högskolans Stilla rum med tyst meditation kring den bön som den kristna fredsrörelsen och icke-våldsrörelsen Sabeel skickar ut via nätet inför varje torsdag. Allt finns beskrivet i en liten broschyr att dela ut till intresserade. Efter mötet spänner en av de anställda ögonen i mig och ställer en skarp fråga: ”Har du verkligen rätt att driva politiska åsikter på högskolan?!”. Mitt svar var att det jag lyfter fram i vår broschyr var i linje med högskolans värdegrund och frågor som hanteras på andra fakulteter, men hon godtog inte mitt svar. Konflikten innebar att jag omformulerade informationen så att den inte skulle kunna missuppfattas.

En ny rektor på en annan högskola beslutar mot sina anställdas råd att utestänga Universitetskyrkan från högskolans lokaler eftersom religion inte har på högskolan att göra. Högskolans uppdrag är ju att undervisa i rationell vetenskap. Kyrkoherden i stan drog bort studentprästen från högskolan medan studentpastorn kämpade vidare för att hitta en lokal utanför högskolan för att kunna hålla kontakt med alla studenter som sökte sig till henne. En anställd på högskolan som inte gillade åtgärden slussade in henne i kårens lokaler och kåren upptäckte hur populär hennes mötesplats var bland studenter och anställda. Efter en tid var en studentpräst tillbaka i teamet.

En fängelsepastor gick en runda på ett kvinnofängelse och en av de intagna ville att han skulle följa med in på hennes rum för ett samtal. Han brukade vara restriktiv med det på kvinnofängelset men gick med på det om dörren var öppen ut mot korridoren utanför. Hon ville att han skulle driva ut onda andar som hon kände i rummet. Han förklarade att han inte sysslade med sådant men han lärde henne en kort bön hon kunde be om hon behövde få hjälp av Gud. Hon var inte nöjd med den hjälpen.

Snart gick rykten från fängelseledningen till kriminalvårdskonsulenterna på SKR som kontaktade mig, som då var ordförande och anställare av fängelsepastorer i en utvidgning av åtaganden. Jag bestämde mig för att undersöka vad det handlade om genom ett samtal med anstaltschefen. Hon gav inga skäl för varför han var olämplig, men de ville avsluta kontraktet med hans lilla församling. Kontraktet innebar att församlingen fick ersättning av anstalten för hans 20% tjänst där. Ett samtal med pastorn visade att anstaltschefen anklagat honom för att ha drivit ut onda andar i fängelset. Han hade själv förstått från vilken intagen den uppgiften måste ha kommit. Han hade sökt den tjänst jag annonserat om och jag prövade hans teologi kring onda andar och kom fram till att hans berättelse var trovärdig. Han hade blivit utsatt för en manipulation och blivit sänkt trots att han hanterat den rätt. Jag tog åter kontakt med anstaltschefen och klarade ut att de kunde avsluta det gamla kontraktet men att jag bedömde honom som en utmärkt fängelsepastor och att jag tänkte anställa honom i ett nytt kontrakt. Anstaltschefen blev inte glad eftersom hon hade en annan syn. Jag anmärkte på att hon lyssnade till rykten från en intagen som aktivt manipulerat henne och övrig personal och förklarade för henne pastorns hantering av hennes propåer varit föredömlig när han avvisat henne på det sätt han gjort. Det blev till slut ett fall för kriminalvårdsregionen som satte dit en ny chef som fick order att lägga ner ryktesspridningen. Han gjorde ett uppskattat jobb ytterligare två år tills en ny anstaltschef tog över som avslutade hans tjänst på anstalten utan motivering

Under mina sjutton senaste pastorsår har jag varit inblandad i samarbete med polisen kring dödsbud, bl.a. vid brandkatastrofen i Göteborg och som arbetsgivare för sjukhus- och fängelsepastorer, vilka jag haft i kontinuerlig arbetshandledning samt som arbetande fängelsepastor och studentpastor. Hela tiden har det skett i tätt och ekumeniskt samarbete med Svenska kyrkan. Jag är på väg ut i pension och det är dags att delge en del viktiga erfarenheter inom ett fält som är okänt för många.

Att befinna sig i gränssnittet mellan kyrkan och samhällets institutioner innebär en balansgång mellan kyrkans evangeliska uppdrag och samhällsinstitutionernas sekulära uppdrag. I de allra flesta fall fungerar uppdragen kompletterande på ett erkänt positivt sätt. Sjukhus, högskolor, universitet, kriminalvårdsanstalter, polisen och storföretag kan visa stor uppskattning för vad vi betyder för deras personal och dem de härbärgerar i sin verksamhet. Men man får vara medveten om att det finns ideologiska konflikter inom dessa institutioner där vissa är skeptiska eller direkt avvisande mot kyrkans närvaro. Det blir tydligast om högsta chefen har en egen agenda som går vid sidan om det politiska regelverket mer eller mindre öppet.

Det går inte att från vår och kyrkans sida ifrågasätta systemens giltighet och rättigheter. Vi finns på plats utifrån institutionernas villkor. Det är inte vår sak, som rör oss som ”fria radikaler” i främmande system, inte alltid så demokratiska. Vi arbetar under avtal och restriktioner och kan göra mycket gott inom dessa ramar. Men våra kyrkors ledare behöver vara vaksamma om deras utsända präster, pastorer eller diakoner utsätts för orättfärdig behandling och inte alltid köpa institutionernas hantering utan att en kyrkoledare med hög position i sin kyrka träder till den utsändes försvar oavsett om denne har gjort rätt eller fel. En institutionssjälavårdare kan absolut göra fel och göra sig omöjlig, men kyrkans ledning, biskop eller kyrkoledare bör begära ett resolut samtal med den beslutsfattare som stänger av en institutionssjälavårdare och från högsta ort begära besked om skäl för avvisningen. Först då kan en kritisk granskning av själavårdarens handlag genomföras från kyrkans sida. Fram tills att allt är klarlagt bör kyrkan företräda sin själavårdare som arbetar i mycket utsatta positioner. Det handlar också om att skydda de små frikyrkoförsamlingar som har tagit anställningsansvar men som inte längre får betalt för tjänsten. Målet med insatsen i en kris behöver inte vara att återställa allt vid det gamla, men göra det obekvämt för institutionschefer att ta lättvindiga avvisningsbeslut som är utan vederhäftig grund.