8/10 2016 av Sten Högberg

Ämnen: Georg Henrik von Wright, Osvald Spengler, Richard Toynbee, Syrien

”Godnatt Gud. Ännu en natt då dina barn offras på maktens altare till en grym avgud. Ge de överlevande kraft att resa sig. Låt hjälpen nå fram.”

Så formulerade jag en bön natten till fredagen den 30 september på twitterkontot @Unprastmalmo – Universitetskyrkan i Malmö. En bön i förtvivlan över maktlösheten i att vara åskådare till en offerrit utan ände och mening.

Varför kollapsar Syrien? Varför strider alla mot alla? Vem förser alla med vapen? Vad tror man sig vinna med sitt vapenstöd till den ena eller andra parten. Ju fler döda desto mer vrede bland de överlevande desto fler att döda tills landet ligger förött och obeboeligt. Inbördeskrigets paradox. Hellre föröda det land man älskar så att inte min fiende kan få det. När det väl är igång lever krigets monster av sin egen dynamik. Äter sig in i allt levande. Och var finns Gud i detta? Många ropar till Gud om hjälp att stoppa dödandet, trots att alla vet att det är bara den som dödar som kan stoppa dödandet. Om inte den som dödar själv är rädd för att dö, för då kan en ännu starkare fiende skjuta upp dödandet en tid med sina hot. Men går de starkaste vapenmakterna in så som många stridstuppar önskar, väntar det stora blodbadet bakom hörnet – ett blodbad som kan rinna över alla gränser man tror sig vara säker inom. Då har vi vårt ”Harmageddon”. Hur ser framtiden ut? Den är dimhöljd. Det är svårt att se framåt när man är mitt i dimman, även svårt att se vad som är framåt.

Men varför inte stiga upp som en satellit ovanför dimman och skaffa sig översikt över civilisationernas historik över tid. Skapa ett makroperspektiv på årtusendena. Två historiker som gav mig en sådan satellitbild över tid var den tyske historikern Osvald Spengler verksam runt 1900 och den engelske historikern Richard Toynbee verksam runt 1950. Det var humanisten von Wright som satte mig på spåret (Att förstå sin samtid sid 137, Bonniers). De ritar upp ett schema över civilisationernas livscykel på 1600 år romantiserat indelat i fyra årstider; Våren, Sommaren, Hösten och Vintern. Det är Hösten jag längre fram vill titta närmare på eftersom det är den perioden både Syrien, Mellanöstern och Västeuropa befinner sig i. Jag gör en kort sammanfattning av de fyra årstiderna i en Civilisation.

 Våren är sagans och den identitetsskapande berättelsens tid. Det kan vara en turbulent tid av maktstrider mellan olika grupper där någon grupp med tiden börjar växa sig starkare än andra. Den kan ske från resterna av en tidigare civilisations ”Vinter” men kan också växa under täcket av en annan civilisation. Svår att identifiera med historiska verktyg, men viktig eftersom ett folk samlas kring en gemensam tankevärld. Exemplet Antiken sägs födas ur sagorna om Troja och Odysseus resor som sprids muntligt bland grekisktalande runt Egeiska havet. Människan kan trotsa gudarna.

Sommaren syftar på en kulturell guldålder vars yttre tecken är en expansiv och dynamisk handel med inre fred, som skapar växande välstånd och synliga kulturyttringar kring konst, litteratur och filosofi. Ofta en guldgruva för forskare. För Antiken räknar man ca 830 då olympiaden i Athen började till 430 f Kr, på Platons tid då Sparta inledde det 30-åriga kriget mot Athen och som drog in övriga stadsstater. Spengler och Toynbee kallar denna punkt ”Sammanbrottet”. Toppen på civilisationens sinuskurva.

Hösten kan bli en period av mer eller mindre våldsamma konflikter mellan olika maktgrupper. Högkulturen fortsätter att växa på ytan, inte på grund av kulturell dynamik men genom expansiv teknisk utveckling mer pådriven av krig och konflikt än bildning. Exemplet Antiken visar att Makedonien vann kriget och dess kung Alexander fick visa styrkan genom att erövra det Persiska riket. Men hans efterträdare styckade imperiet och stred inbördes. Det som börjar försvagas är tilliten till de idéer som en gång skapade civilisationen eftersom de förknippas med den maktgrupp man bekämpar.  Konflikterna skapar oordning och befolkningen längtar efter nya starka ledare som kan hålla samman den högkultur man anser sig leva i. Längtan efter stabilitet kan leda till att man välkomnar nya potenta makthavare utifrån som utnyttjar civilisationens försvagade tillstånd.

Vintern inleds när detta sker. Det bästa exemplet är Romarna som med Pax Romana tog kontrollen över stora delar av Antikens grekiska imperium när de utropade Kejsarstaten ca 30 f Kr. Vintern är en universalstat med envälde och hög militär kontroll som lägger locket på både uppror och kulturell utveckling. Den synliga högkulturen består med växande rikedomar hos makthavare och priviligierade, medan berättelsen, filosofin eller religionen som skapade civilisationen sakta rinner bort ur människors medvetande, tills det inte längre går att hålla samman mångfalden av folk och subkulturer. Romarriket blev Universalstat och final för Antiken som civilisation kring 400 e Kr, då gotiska folk invaderade och olympiaden stängdes ner som avgudadyrkan av det framväxande kristna Bysans nya maktgrupper.

Med detta raster kommer jag att i nästa del titta närmare på Islams olika skeden, det kristna Bysans som också kallas Östrom och det kristna Västerlandet som i början kallades Västrom och på hur de mer ociviliserade germanska folkens invasion av det nya kristna romarriket och kom att förändra kristendomstolkningen. Hur har dessa civilisationer spelat mot varandra för att skapa den syriska tragedin som gäller hela Mellanöstern och Brödernas krig där?