12/10 2016 av Sten Högberg

Ämnen: Syrien

I min första del av denna essä beskrev jag ett raster eller ett historiskt schema över en civilisations utveckling från födelse till undergång under loppet av ca 1600 år. Tidsavsnitten i min beskrivning är för enkelhetens skull mycket generaliserade. I verkligheten utvecklas historien dynamiskt. Historiska händelser är inte förutsägbara. Det schemat handlar om är hur den mentala kulturen eller strukturen hos befolkningen påverkas allt eftersom en civilisations utvecklas. Det är de folkliga stämningarna som hindrar eller öppnar för olika maktgruppers aktioner. Det handlar om paradigmskiften som ändrar förutsättningarna för ett samhälles utveckling. Jag ska gå närmare in på de civilisationer vi känner bäst till från europeisk horisont.

 

Förutom Antiken som jag nämnde om i första delen kan vi från satellitperspektivet också se det kristna Bysans föddes i Romarrikets eget sammanbrott kring 400 e Kr då biskopen började kröna de nya kejsarna. Bysans växte under Romarrikets konfliktfyllda Höst då Perserriket tog för sig. Dess kulturella guldålder skamfilades av krigen mot Islam, bildstrider och brytningar med ett starkare Västrom. Det grekiska Bysans Höst efter 1200 då Konstantinopel föröddes av de kristna bröderna i Väst. Staden blev en munsbit för det växande Osmanska riket som införlivade Bysans i sitt imperium. Men kulturen levde faktiskt vidare genom missionsområdena Kievriket och Ryssland fram till vår tid då Sovjetväldet avslutade Tsarernas Universalstat som föll samman strax före år 2000.

 

Det växande Osmanska imperiet, med centrum i nuvarande Turkiet, gjorde Konstantinopel till sin huvudstad med namnet Istanbul, och utvecklade sin verkliga guldålder från ca 1400 till tiden strax före 1800. Man skapade relativ fred mellan bokfolken genom att de hade sina egna rättssystem och regeringar, vilka fanns hos Sultanen i Istanbul. Expansionen hade stoppats utanför Wien och de underordnade härskarna hade börjat bygga självständig makt i sina olika områden i Mellanöstern. Här börjar de inbördes stridigheterna som försvagar imperiet. De hungriga europeiska länderna England, Tyskland och Frankrike tar sig in och kan ta kontrollen över olika delar av imperiet och sätter in västvänliga härskare som inte alltid är muslimer. Rasismen var legio bland de västerländska Herrarna. Scenen är klar för brödrakrig när kolonialherrarna släpper sin kontroll. År 2000 har den muslimska världen nått halvvägs in i Höstens brödrakrig. De motsatta drömmarna om dels västerländsk demokrati, dels återskapandet av det muslimska imperiet, och samtidigt försvaret av de härskande gruppernas privilegier, skapar nya konvulsioner. Krigen kan komma att fortsätta med korta och långa pauser ytterligare några hundra år med vidrigt många döda i alla åldrar eftersom teknikutvecklingen gjort dödandet allt mer effektivt.

 

Men Islam föddes ju i början av år 600? Och den tiden beskrivs ju som Islams guldålder? Hur stämmer det i detta makroschema? Svaret skulle kunna vara att Islam är en religion och inte en civilisation. Islam kan liksom Kristendomen och andra religioner användas för civilisationsbygge som Osmanerna gjorde. Islams första 400 år från 600 till ca 1000 producerade ändå en lysande högkultur samtidigt som man utförde ett avancerat militärt maktövertagande av stora områden. Tiden kallas ibland ”de rättledda kalifernas tid”. Det är en tid som står i bjärt kontrast till det maktvakuum som uppstod efter år 1000 då de kristna ledarna i Europa genom korstågen tog chansen att erövra Jerusalem. En förklaring kan vara att Muhammeds lansering av Koranen med militära medel först riktade sig mot perserrikets centrum Babylon. Det var den civilisation som kontrollerade Arabien och en del av Nordafrika militärt genom straffexpeditioner mot beduiner, kristna och judar i området. Islams militära övertagande skapade en universalstat som då blev avslutning av den Persiska civilisation som inleddes kring 400 f Kr. Man tog över en högkultur som bar på resterna av både assyrisk, babylonisk och sumerisk högkultur och hade Zoroastrismen som religiös kärna. Muhammeds efterträdare som erövrade Babylon byggde vidare på de stora kulturella rikedomar som fanns där och spred den och sharialagarna över hela Nordafrika, över till Spanien i väster och till hela det Persiska väldet. När den persiska civilisationen nått sin slutpunkt kring år 1000 så föll också den muslimska högkulturen isär, dock levde högkulturen kvar i Andalusien som aldrig varit en del av det Persiska riket. Där möttes islam, judendom och kristendom i en mäktig korsbefruktning som började leva sitt eget liv tills de drevs ut av primitiva kristna frankiska härskare som ansåg sig befria Spanien men istället störtade ner en lysande kultur i mörkret.

 

Västerlandet, som växte fram ur det gamla Västrom, räknas från Karl den Stores kejsarstat 800. På ytan handlar det om Romarrikets egen Vinter med en ny civilisation växande under täcket med germansktolkad kristendom via påven och Katolska kyrkan. Renässansen, som föddes i Venedig efter plundringen av Konstantinopel, räknas som guldålder och det 30-åriga kriget 1618 – 1648 som sammanbrott, då protestantismens kritik mot påvemakten motades med vapen. Sedan dess och fram tills nu har även vi levt i ”Höstens tid”, som inneburit Europas kolonisering av nästan hela världen, om inte militärt överallt, så ideologiskt via marxismen och upplysningen. Brödernas krig har fortsatt med Karl X:s och Karl XII:s krig i Nordeuropa, krigen mellan England, Frankrike och Spanien, Napoleonkrigen, och 1900-talets två världskrig. Då är alla pågående mindre kolonialkrig i Mellanöstern, Sydostasien, Afrika, Sydamerika och Nordamerika oräknade. Vi i Västerlandet har ofattbar skuld i antal döda och lemlästade under dessa 400 konfliktfyllda år som samtidigt sett Upplysningen, vetenskapen, teknikutvecklingen, demokratin och idén om de mänskliga rättigheterna födas. Vilken makt blir det som skapar vår universalstat de närmaste århundradena? Våra krig har troligen skapat ett svårslaget rekord men också fruktansvärda exempel för andra kulturer att ta efter. Att vara åskådare till krig föder misstro mot demokrati och längtan efter en ”järnnäve”, för ingen av dessa åskådare räknar med att de själva kommer att krossas av en sådan näve. ”Nej den kommer bara att krossa hotande terrorister”.

 

Var finns räddningen från oss själva? Trots de mörka åskmolnen vidi horisonten tror jag på det oupphörliga fredsbygget som aldrig ger upp trots ständiga bakslag. Alla människor vill ha en lugn, trygg och stabil högkultur att vara stolt över där människor inte går under. Det har åstadkommits tidigare i världshistorien och går att skapa igen och igen om vi vägrar att låta oss förblindas av hat och arrogans byggt på okunskap och vilsegången människosyn. Människan är okränkbar oavsett hur mycket hon kommer att kränkas. Det är det som gör att hon ständigt kan resa sig i ny styrka, hämtad från skapelsens källflöden. För mig är det Guds rättfärdighetskrav och försoningsiver som är källflödet.

 

Syriens tragedi är den nationalistiska tolkningen av Islam som försöker ta över makten från universellt tolkad Islam. Nationalism kan inte leva tillsammans med universalism. Mångfalden av trosinriktningar inom Islam, andra religioner, folktraditioner och skillnader mellan klaner går bara att härbärgera i universella kultursystem. Många högkulturer visar prov på denna universalism periodvis. När en universell centralmakt faller hänvisas människor till närmaste skyddssystem och det är nästan alltid släkten, klanen och stammen som får stå för både lag, rättsskipning och militärt skydd. Ur detta växer ofelbart nationalism som vill rensa bort allt som är annorlunda, både tankar och kulturella uttryck. Vi ser det överallt i världen där humanistiska värden och bärande moraliska etos sakta vittrar bort.