23/10 2016 av Helene Egnell

Ämnen: Bob Dylan, Nobelpriset i litteratur

Nu är spänningen över för den här gången, och vi kan se fram emot högtid och festivitas den 10 december – med eller utan Bob Dylan på Konserthusets scen. Ett par tankar:

1. Jag är inte den enda som reagerat, men: en vinner inte Nobelpris, en blir tilldelad dem. Men med enstaka undantag har media rapporterat om vilka som ”vunnit” Nobelpris. Och jag funderar lite över ordvalet. Vinner gör en på lotteri eller idrott. Slumpen eller en oomtvistad mätbar prestation. Har vi svårt att hantera att det finns något mellan slumpen och det oomtvistligt mätbara: nämligen en grupp sakkunnigas bedömning mellan flera värdiga, och likvärdiga kandidater, en bedömning som är möjlig att diskutera, men som inte kan återkallas utan måste accepteras? Gör det subjektiva men på kunskap grundade valet oss nervösa?
2. Bob Dylan. Jag blir lite förvånad över de oerhört starka negativa reaktionerna och förlöjligandet. Jag har aldrig förstått uppdelningen mellan ”finkultur” och ”folklig kultur” och det lätt aggressiva föraktet mot den förra. Jag har någonstans gått på det här med att alla former av kultur är likvärdiga. Men nu när en företrädare för det som definieras som popkultur eller folklig kultur får Nobelpriset reagerar även de som jag trott skulle skriva under på att den uppdelningen är missvisande. Jag är ingen Dylan-fan, men har alltid haft någon sorts känsla av att jag har missat något när jag inte närmare bekantat mig med hans produktion. Ungefär som jag tänkt när andra litteraturpristagare presenterats – i de fall då jag faktiskt hört talas om dem. Populism och trumpifiering har det sagts. Jag tänker att om t ex Elena Ferrante eller Karl Ove Knausgård (som jag inte heller hunnit läsa än) hade fått det kunde det ha handlat om populism – en just nu uppburen författare som vi inte vet om hen kommer att tåla tidens tand. Men Bob har ju hållit igång i över 50 år, han är inte bara en representant för den amerikanska sångtraditionen som motiveringen lyder, utan påminner oss om att den sjungna poesin är litteraturens urform. Men vad vet jag, jag är varken litteraturvetare eller Dylankännare. Men lite förvånad blir jag.