Populism

4/12 2016 av Anders Wesslund

Ämnen: , , , , , , ,

Till adventstexterna hör berättelsen om intåget i Jerusalem och folkets hyllningar; Hosianna! Se din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på ett åsneföl.

Senare under veckan ropade folkmassan; korsfäst honom!

Man får nog tänka att en hel del av folket fanns med vid båda tillfällena.

 

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, kommer senare i jultexterna. Återigen folket. Ljus som leder folket. Hopp.

Bibeltexterna släpper inte det där folkliga.

 

Under de senaste två decennierna har man ofta återkommit till folket i det offentliga politiska samtalet, underförstått uttryckt att folk inte vet sitt eget bästa, inte förstår och att det är de ledande skikten som bäst kan orientera sig och avgöra vilka steg samhället ska ta. Det har ju gällt stora frågor, som kring EU och globaliseringen – för stora för vanligt folk?

Inom EU har det återkommande varit så att fel resultat i folkomröstningar har lett till en andra omröstning. Folket har inte ”varit moget än”; en andra chans med vissa korrigeringar har gjorts för att få igenom politiken. Utgångspunkten har dock varit klar; uttolkarna har inte själva sett sig som en del av folket och folket har varit besvärande. Denna uppfattning har bekräftats i takt med att högerpopulistiska krafter haft framgångar.

 

På senare tid har en självkritisk retorik börjat komma. Man talar nu om vikten av att lyssna på folket, att ta folks oro på allvar. Oftast är det uttolkarna, journalisterna, kommentatorerna och politikerna själva som talar om det. Folket kan komma till tals framför journalistens mikrofon men journalister har ofta setts som delar av etablissemanget. Folk har sällan setts vara sitt eget subjekt i de större medierna – med ett eget ansvar.

 

Genom denna uppifrån kommande definiering av människor, har utrymme skapats för demagoger som gjort sig till talespersoner för folket.  De lyssnar, säger och gör det folk vill, tycker och vill höra, säger de själva. Det brukar kallas populism och det är inte vackert det som kommer fram. Oron har kanaliserats i främlingsfientlighet och i reaktioner mot PK-eliten, d v s mot värden om alla människors lika rättigheter. Och delar av folket har hyllat demagogerna.

Folket är minsann ingen självklar entitet, inte heller självklart god.

 

Förr fanns en konfliktlinje mellan fattiga utan egen rösträtt och rika med makt. Sedan Upplysningstiden har organisering skett för individens och kollektivets rätt mot en tydlig orätt, orättfärdig resurs- och maktfördelning och med humanism som framväxande ledstjärna.

Den goda folkliga organiseringen. Folkrörelser.

Och det närdes av hopp – som i advents- och jultexterna.

Det saknas när rädslans apostlar idag gör sig till talespersoner för folket; en Nigel Farage, en Jimmy Åkesson, en Pia Kjaersgaard, en Le Pen eller Donald Trump. Det saknas också när ledarna i våra länder formar politiken idag, vilsna efter reaktionen på 30 år av frisläppta marknadskrafter.

 

Demos; folket. Kratein; styret. Polis; staden och medborgarna, politiken, är tankar från antikens Grekland som utgångspunkt för den västerländska demokratins framväxt. Hur ska man balansera folkets vilja och rätt med matutövandet och ledandet?  Folket kan både vara en mäktig röst för rättfärdighet och en pöbel, ledare kan både gynna orättfärdiga ordningar eller leda klokt för individers och folks väl.

 

Han som red in i Jerusalem hade inte direkt politiskt demokratiska anspråk; hans rike var inte av denna världen. Symboliken var dock tydlig; avklädandet av den orättfärdiga makten genom en löjlig åsneritt (mot maktens språk med stridshästar) gav Hosianna! till gensvar. När denna makt representerad av romaren Pilatus (och den religiösa eliten) kände sig moraliskt hotad ställde den åsneridarens världsordning mot ett en billig amnesti för en förbrytare till folket att välja mellan. Det agerade som massor ofta gör: de stötte ut det till synes svaga.

Och därmed bevarades maktordningen.

 

Om att lyssna till folket idag innebär en fortsatt vandring i främlingsfientlighetens landskap, där folk ställs mot varandra, kommer utstötningens dynamik fortsätta att vara en ledande politiska kraft för lång tid framöver.

 

Om politiskt och ekonomiskt ledande skikt idag ska klara av att både lyssna på och leda folken i en mer hoppfull riktning, kan intåget ge en viss vägledning. Det var i en tydligt profetisk judisk tradition det skedde; en tradition av hopp om rättfärdighet och där hoppet handlade om att de orättfärdiga samhällsklyftorna ska utjämnas, om befrielse ur förtryck och om att folk förenas.

Bered en väg för Herran och sjung Hosianna. Det är adventets budskap – och det är helt ok om det omsätts i sekulära former.