12/2 2017 av Anders Wesslund
Den 11 februari 1990 släppte Nelson Mandela fri efter nära 10 000 dagar i apartheidregimens fängelse. I Sverige var flera ur kyrkorna aktiva i kampen mot apartheid, och ungdomsförbund och kyrkoledare deltog i kraven på bojkott. ISAK, Isolera Sydafrikakommittén, bildades 1978 där SMU:s internationelle sekreterare Lennart Renöfält (info här) var en drivande och samlande kraft för att SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråd gick med i ISAK. Han var även ISAK:s ordförande. Sverige var sedan det första land som Nelson Mandela reste till efter sin frigivning. På Folkriksdagen mot Apartheid i februari 1986 höll Olof Palme ett av sina sista anföranden då han vände sig till ledarna för ANC och SWAPO och den samlade världsvida opinionen. En vecka senare sköts Olof Palme till döds. (Talet finns här)
Under hösten 1989 försökte en företrädare för en mindre evangelikalt ungdomsförbund i SKU:s styrelse, förmå SKU att lämna ISAK. Några månader före Mandelas frigivning, när pressen på apartheidregimen var som störst, skulle alltså de kristna ungdomsförbunden i Sverige sända signalen att de lämnade den gemensamma kampen! Företrädaren kom ur Livets Ord, som hade etablerat den amerikanska höger-kristendomen i Sverige några år tidigare och som lyft fram presidenter om Reagan, Bush och nuvarande Trump. Vi var flera som samlade oss för moteld, själv var jag då ordförande i KRISS, Kristna Studentrörelsen i Sverige. Inför omröstningen tog vi hjälp av Bo Forsberg som tidigare arbetat i SKU, nu sedan många år en aktad generalsekreterare för Diakonia. Han kom, förmedlade kunskap till styrelsen och gav en appell. Omröstningen slutade 7-6 till att stanna kvar, som jag minns. Frälsningsarméns ungdoms representant valde att ge oss sitt stöd, tack och lov.
I veckan hörde jag Bosse i Tankar för dagen i P1 i reflektioner till minnet efter Hans Rosling (finns här). Bo kom även in på kampen mot apartheid och nämnde Beyers Naudé (info här), en vit kyrkoledare i Sydafrika som var en ledande kyrklig kraft inom den inhemska kristenheten som kämpade mot apartheid. Den var delad då, den är det nog delvis än, liksom kristenheten runt om i världen. Det är andra tider nu men kampen och skiljelinjerna mellan konservativ och fundamentalistisk kristendom gentemot samhällsorienterad, ekumenisk och progressiv är lika påtaglig bara med den förfärande skillnaden att fundamentalistisk tro vuxit i alla religioner.
Det är andra tider men där och då i 1980-talet kunde man skönja vad som skulle komma; en alltmer globaliserad och ohämmad kapitalism och motreaktionen i för av nationalistiska främlingsfientliga krafter som drar upp riktlinjer efter etnicitet. Då liksom nu handlar det om att se igenom dimridåer, medvetandegöra sig om krafter och ta ställning. När högerkrafterna idag använder argument mot frihandel eller EU är det inte samma kritik som från vänster. När Reinfeldt m fl moderater vid Mandelas död 2013 talade om Moderaternas engagemang mot apartheid så var det falskt. På nämnda Folkriksdag röstade MUF med Beatrice Ask i spetsen emot nästa samtliga resolutioner som en i övrig närmast enig Folkriksdag tog. När Mikael Oscarsson som försvarspolitisk företrädare för Kd pläderar för ökade försvarsutgifter och närmande till Nato, så är det samma Oscarsson som hade en ledande position i Livets Ord på 1980-talet.
Religiös tro tas idag av många som uttryck för reaktionära krafter. Det finns dock en levande och kämpande tro. Sådan tro har Bo Forsberg genom åren gett ansikte genom sitt strävsamma arbete för människors värdighet och rättigheter världen över. Hur har han orkat? Orkar de så orkar jag, svarade han i radion. Det finns också underströmmar i kristenhet som varken är konservativa eller reaktionära. Den försöker uttolka det profetiska och progressiva arvet. Den återfinns även i ett litet förbund som Förbundet Kristen humanism.