Välsignelse – en auktoritär eller egalitär betraktelse

2/4 2017 av Sten Högberg

Ämnen: , , , , , ,

Jag har fått chansen att inför en interreligiös dialoggrupp i Malmö, som jag delat mycket gemenskap med under åren, få förmedla mina tankar kring Välsignelse som handling och Välsignelser som belöning. Jag gör det utifrån min kristna kontext som är den del av den svenska frikyrkorörelsen som ibland betecknas som folkrörelsekyrkor, idag fusionerade i Equmeniakyrkan, eller med dess internationella namn Uniting Church of Sweden. Jag delar nu denna text även på bloggen Den kristna humanisten, från min nuvarande uppgift som Följeslagare i Palestina.

 

Välsignelse är inte bara ett religiöst ord. Ordet används ibland i betydelsen ”bekräftelse” av att något är bra. Då ofta från en auktoritet. En chef kan ge sin avdelningschef, som kommit med en bra ide, sin välsignelse att fortsätta. Min tolkning är att denna vardagliga användning har sitt ursprung i den gamla religiösa kontexten i Sverige, där både kyrka och kung kunde och förväntades förmedla välsignelser från Gud i form av välgång och goda skördar. En folklig förståelse av välsignelser var att det var välstånd, men gick det dåligt berodde det på att man förbannades av Gud istället. Kyrkans förklaring var alltför ofta att man inte visat Gud och kyrkan och kungen sin lydnad utan syndat och därför blev straffad.

 

Den här bilden av välsignelse är hård teologi i den kalvinska protestantismen som vandrat från Schweiz via Holland och England till Amerika på grund av förföljelser. Sociologen Max Weber menar att det var den teologin som skapade västerländsk kapitalism. En god kalvinist såg ekonomisk framgång och stigande social status i samhället som tecken på Guds välsignelse, även om välståndet berodde på exploatering av fattiga arbetare. Fattigdom var för en kalvinist ett bevis på Guds förbannelse och att de fattiga därför var förutbestämda till helvetet. En sorts avhumanisering å ena sidan och en utvecklingsmotor å andra sidan. Det kallas predestinationslära med himmel eller helvete som två utgångar och är något av det värsta jag vet inom kristendomen.

 

Vi lämnar den sidan av historien och går till vad bibeln har att säga, utöver att det går att hitta argument för ovanstående syn. Men då måste man stryka ett streck över det sammanhang jag vill lyfta fram ett exempel på.

 

En klassisk text är Genesis 12:1-3 om Guds välsignelse av Abram, senare kallad Abraham. Texten är utformad som ett avtal mellan en härskare och en vasall. ”Lämna ditt land… gå till det land jag skall visa dig. Jag ska göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn så stort att det ska brukas när man välsignar. Jag ska välsigna dem som välsignar dig och den som smädar dig ska jag förbanna. Och alla folk på jorden ska önska sig den välsignelse som du har fått.”

 

Här är det Herren som välsignar en underlydande och utlovar att han ska få del av den makt han själv har. Men i versen om dem som välsignar A används ordet annorlunda. De som välsignar A förutsätts inte självklart vara överordnade A utan mer jämbördiga eller underordnade vilket förstärks av det andra ledet i avtalet – förbannelsen. Välsignelse är något som också går andra vägen och då med betydelsen att man erkänner och står till dens förfogande som välsignar. Det finns flera texter – t.ex. i Psaltaren där människan välsignar Gud. Det innebär att ordet välsignelse inte är en envägsförmedling av hjälp eller gåvor, utan ett erkännande av den andre utifrån vissa givna villkor, som bara antyds i de här verserna men som är mer uttalade längre fram i texten. Abraham får betala ett pris. Om han inte välsignar Gud och erkänner partnerskap utan smädar sin nye Herre och inte följer hans vilja, så blir även han förbannad.

 

Men trots förbannelse så är välsignelse inget som går att ta bort om den är uttalad. (Isaks välsignelse av Jakob). Det innebär att den som fått välsignelsen men inte erkänner den förlorar dess skyddsmakt partiellt till dess han ändrar sig och välsignar den som förbannat honom (Jobs bok). Det är en mycket komplicerad form av fostran som är vanligt förekommande i normala föräldrar-barn relationer. I onormala fall kan föräldrar helt förkasta sina barn. Men det är temat i hela bibeln att Gud aldrig gör, varken med sitt egendomsfolk eller med mänskligheten och skapelsen som helhet.

 

Min enkla konklusion är att välsignelse är en inter-relationell bekräftelse av varandra som fullvärdiga medarbetare mot gemensamma mål, oavsett rangordning. Den känslomässiga relationen mellan Gud och människa ska ses som kärleksfull, så som en förälder bör förhålla sig till sina barn. Det utesluter alla artificiella makttolkningar i sammanhanget utan en förlåtande och försonande hållning på lång sikt, till alla brott mot avtalet.

 

Så ser jag välsignelse från Gud och från människa. Den som välsignar tar på sig ett ansvar över den som blir välsignad att utöva kärlek i nöd och lust, i välgång och konflikt. Det finns inget löfte om välgång men ett löfte om närvaro och att ge det stöd som är möjligt, Det förutsätter i praktiken, att den som fått välsignelsen också erkänner/välsignar den som förmedlar sin kärlek, makt och respekt. Att förmedla sin makt innebär i det här sammanhanget att minska sin egen maktutövning till förmån för någon annan vilket är ett risktagande som bygger på tillit och tro till den som tar emot den, att ett gensvar kan komma, men inte är givet. Det är så min tro är att Gud gör. Den är ett solparasoll som gör tjänst när man erkänner den.