4/9 2017 av Helene Egnell 

Ämnen: brott mot mänskligheten, Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, nazismen

Det var ett tag sedan jag orkade skriva något på den här bloggen. Plötsligt blev jag så förfärligt trött på det myckna tyckandet. I denna bloggarnas och de sociala mediernas värld blir det lite övermäktigt. Måste alla ha en åsikt om allt? Hur är det möjligt att ha ”debattör” som titel? Jag kände att det inte behövdes fler röster just nu – för ärligt talat är det ju få av oss som har något originellt att säga. 

Men sedan ville jag ändå säga något om att nazismen faktiskt inte är en åsikt som alla andra. Att det går att argumentera för att lagstifta mot nazistisk propaganda. Och jag har inget originellt att säga om det heller, men kanske måste så många röster som möjligt säga det, just i detta skede av historien. 

Jag tänker att det finns en gräns. Det finns vissa saker som är grundläggande i vårt samhälle. Och det är att vi omfattar Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Att ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”, att ”var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet” är den minsta gemensamma nämnare som vi är överens om i vårt samhälle, och som det är regeringens ansvar att säkerställa. 

Dessa värderingar är inte självklara. Genom historien har idéer om vissa gruppers överlägsenhet, slaveri och avrättning av politiska motståndare varit norm. Deklarationen antogs 1948, och det skedde mot bakgrund av Andra världskriget och nazismens brott mot mänskligheten.  

Nazismen motsäger Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Nazismen förnekar att alla människor har lika värde, den förnekar att var och en har rätt till liv. Den hävdar att vissa människor inte är lika mycket värda som andra, och därför inte har rätt till liv. 

Detta går inte att diskutera. Allt annat går att diskutera och argumentera omkring. Hur vi bäst tillvaratar allas rättigheter, det kan vi diskutera om; premissen är att alla är födda lika i värde och rättigheter. Så länge vi är ense om att det är grunden för vårt samhälle, och att målet för politiken är ett gott liv för alla, kan vi diskutera hur detta uppnås, vi kan ifrågasätta om våra politiska motståndare verkligen har detta för ögonen eller drivs av den snöda egennyttan alternativt är verklighetsfrämmande svärmare. Vi kan diskutera rätten till självförsvar, pacifism och ickevåld. Vi kan argumentera för och emot planekonomi, kapitalism eller blandekonomi, vi kan resonera om huruvida upplyst despoti, proletariatets diktatur, parlamentarism, korporativism, nyliberalism, socialliberalism eller reformistisk socialism bäst förverkligar idealet – så länge vi är eniga om att vi står bakom allas lika värde och rätt till liv. 

Men gentemot en ideologi som förnekar allt detta kan vi bara säga: detta har ingen hemortsrätt i vårt samhälle. Uttalandet från Kristen humanisms årsmöte 2017 uttrycker det såhär: ”En kristen människosyn tillförsäkrar varje människa rätt till det offentliga rummet för att kunna delta i det demokratiska samtalet. De som nekar andra människor denna rätt utestänger sig därmed själva från tillträde till vårt samhälles gemensamma arenor.” 

De övertygade nazisterna är fortfarande få, och vi kan tycka att de är löjliga och patetiska när de marscherar med sina slipsar instuckna i de vita skjortorna. Men de är toppen på ett växande isberg av hatpropaganda. Nazismen talar till något djupt inom oss, och därför är den så farlig. Den bygger på våra sämsta instinkter, lockelsen att förlägga allt det onda hos den Andre. När den upphöjer den starkares rätt och den kollektiva egoismen till ideologi är det därför så lätt att falla till föga. Att vandra den breda vägen. Det skedde i Tyskland på 30-talet. Vi vet att det har skett och därför kan ske igen. Kanske är det dags att börja tala om arvsynden igen. Människan är inte en varelse som helt styrs av vare sig förnuft eller av sin inneboende godhet. Det finns något inom oss som svarar an mot nazismens lockrop som är bortom rationella argument och som är en starkare drivkraft än vi förstår.  

Att lagstifta mot politiska rörelsers yttrandefrihet är inget man kan ta lätt på. Det kan i ett annat politiskt klimat slå mot liberaler och vänsterrörelser.  Men att lagstifta mot nazism kan vara ett sätt att motverka utvecklingen mot just ett sådant politiskt klimat. Jag är inte jurist och vet inte hur en sådan lagstiftning skulle kunna utformas – men jag tänker att lagstiftning mot nazism är ett sätt att tydliggöra att Deklarationen om de mänskliga rättigheterna är grunden för toleransen av olika åsikter och sätt att leva. Vår lagstiftning kodifierar vad som är accepterat i vårt samhälle. Nazismen är till sin natur en uppmaning till brott mot mänskligheten. Därför måste vi kunna lagstifta mot den.