Snyder och den politiska mitten

23/9 2017 av Anders Wesslund

Ämnen: , , , , ,

Den amerikanske historikern Timothy Snyders läsvärda artikel i New York Times/Dagens Nyheter (170823) utgår från Donald Trumps indirekta stöd till nazisterna i Charlottesville, hans relativiserande av deras handlingar och oförmåga att skarpt ta avstånd från dem.

Snyder beskriver hur uppfattningen om politiken som definierad av två ”sidor” spreds i mellankrigstidens Europa. Denna uppfattning exploaterade Hitler när har ställde upp grupper som fiender. Det medförde att den breda politiska mitten uppslukades, menar Snyder. Orden om denna politiska mitt stannade kvar hos mig: ”… där människor kan tänka själva och möta politiska prövningar som ansvariga medborgare. Om alla befann sig på var sin ”sida” fanns det ingen som bar ansvar för samhället som helhet.”

Den realitet Snyder beskriver gällde en tid när två totalitära system växte fram; det kommunistiska under främst Stalin och det nazistiska. Det demokratiska Europa var trängt, Weimarrepubliken är ett exempel på det, och många börjar se likheter mellan vår tid och 30-talet. Samtidigt finns skillnader; inga formellt totalitära stormakter finns idag. Både USA och Ryssland har dock ledare som i sitt maktutövande utmanar liberalt demokratiska krafter. Underifrån finns också allt starkare nationalistiska rörelser som vänder sig bort från det demokratiska ideal som Snyder refererar till som ”politisk mitt”.

Är det så att bara den politiska mitten klarar av att ”bära ansvar för samhället som helhet”? Det är helt klart att Snyders ideal om ansvariga medborgare, fria och kritiska i tanken och som klarar av politiska prövningar är gott. Det utesluter just den typ av krafter som extremism med vurm för det totalitära utgör. Men finns utrymmet idag för det progressiva i det idealet, för den radikala samhällskritiska rörelse som kämpar för att en annan värld skall vara möjlig? Till den har bl a den världsvida ekumeniska rörelsen från 60-talet och framåt hört.

Snyder, som jag uppfattar tillhöra en tydlig liberal amerikansk tradition, har ett allvarligt och mycket viktigt budskap. Består vi provet idag inför fascism och nazism? Samtidigt saknas den analys som behövs för att förstå framväxten av dessa krafter igen, där den långtgående marknadsliberaliseringen gett en globalisering utan balanserande rättvise- och jämlikhetssträvanden på det globala politiska planet. Den har gett en grogrund för att fånga upp opinioner som med rätta upplever sig som ”förlorare” vare sig det rör hemlandet eller globalt. ”Liberalismen”, och den med den sammankopplade humanismen, utgör återigen eller fortfarande nationalismens fiender.

I ett annat avseende är denna balanserande liberalism hos våra ledande skikt själv benägen att måla världen i goda och onda. När K G Hammar idag talar om icke-våldets nödvändighet under tider som spänningen ökar i världen, är det en röst i öknen (Sändaren 38:17). I synnerhet efter Rysslands annektering av Krimhalvön målar det liberala väst upp en bild med två ”sidor”. I bilden saknas dock vad som började långt tidigare; NATOs utvidgning österut, som av Ryssland inte annat kan än att uppfattas som aggressiv mot dem.

Den tid vi lever i


behöver en progressiv röst, som förmår ta ansvar för samhället som helhet. Lärdom av historien är att totalitära system för oss till avgrunden men att alltför liberala system, som vill bevara status quo gällande resursfördelning efter perioder då klyftorna ökat, inte är garanten för samhällsansvaret. Tankefiguren om den politiska mitten är både utmanande och förrädisk; den politiska mitten i sig behövs för att stå upp mot fascismen och nazismen samtidigt som den när den inte förmår vara fördelningspolitiskt progressiv utgör grogrunden för den draksådd vi skördat idag. Som K G Hammar uttrycker det: ”vill man ha fred som skörd så måste man så fredliga medel”.