1/10 2017 av Lars Söderholm
Anders Jeffner, som är präst i Svenska kyrkan, docent i religionsfilosofi och professor i tros- och livsåskådningsvetenskap, har gett ut en liten volym med titeln I vetandets gränsmarker. Nio essäer om religion och verklighetstolkning (Fri tanke 2017).
Jeffner skriver om tre författare, Erik Gustaf Geijer, Viktor Rydberg och Emilia Fogelklou, och deras brottning med livsfrågorna. Immanuel Kants monumentala filosofiska insats på 1780- och 90-talen ledde till en dualistisk verklighetsbild, världen av yttre ting å ena sidan och förnuftets verksamhet å den andra. Geijer sökte en helhetsförståelse. Han fann en sådan i personlighetsprincipen, ett perspektiv som förenade yttre ting och förnuft. För Geijer var jag och du den centrala axel kring vilken verkligheten var uppbyggd, ett tänkande som senare blev det central för Martin Buber. Kants filosofi är starkt präglad av naturvetenskapen som den då såg ut, den newtonska. 1900-talets fysik och särskilt då kvantmekaniken ger en bild av världen av yttre ting som avsevärt skiljer sig från den newtonska.
Geijer säger också ”intet jag – intet du”. För att duet ska bli ett verkligt du i en relation krävs att jaget blir tydligt i relation till duet. Jag – du leder med nödvändighet till mångfald.
I vetandets gränsmarker rymmer ett tydligt och kanske oväntat du, nämligen Ingemar Hedenius (1908-82), filosofiprofessorn som i vass polemik gick mycket hårt åt den kristna traditionen i sin bok Tro och vetande (1949). Ingemar Hedenius var en av Anders Jeffners lärare och den lärare som gjorde starkast intryck på honom. Hedenius dyker ett antal gånger upp som samtalspartner till Anders Jeffner i boken.
Jeffner öppnar boken med en skiss av vetenskapens anda. Under ett besök vid universitetet i Dar es Salaam letade han efter ett ord på kiswahili för begreppet vetenskap. Han fick förslag på ett ord som visade sig betyda nyfikenhet. Det var ett ord Jeffner uppenbarligen gärna tog till sig. Ett annat av vetenskapens grundvärden är ifrågasättandet.
Den bild av vetenskapen Jeffner här ger är i första hand tillämpbar på naturvetenskapen. Författarens filosofiska hemvist är i grunden den analytiska filosofin. Den kontinentala strömningen inom filosofin – Husserl, Heidegger, Gadamer, Levinas för att nämna några av dess företrädare – hade kunnat ge kompletterande perspektiv.
Men det är anmärkningsvärt hur dessa perspektiv ändå tränger in i Jeffners tänkande. Och tränger in just för att han är så ärlig, så öppen, så ifrågasättande. Inte tar något för givet. Därför händer mycket på vägen när han arbetar sig in i materialet och problemställningarna.
Jeffner inför det intressanta begreppet kognitiv oro. Han menar att det är teologins roll att inom vetenskapen bidra med en kognitiv oro. Han nämner att den som mest bidragit till hans egen kognitiva oro är Ingemar Hedenius.
Intressant är att han ägnar ett kapitel åt Neuraths båt, en metafor för den vetenskapliga kunskapen. Den skapades av Otto Neurath, en österrikisk filosof som var drivande i den wienska logiska positivismen. Någon fast grund att bygga vetenskapen på finns inte, menade Neurath, tvärtom är man hela tiden i arbetet beroende av tidigare, mindre precisa teorier. Ja, det vetenskapliga arbetet görs som av besättningen på en båt som reparerar båten under färd på öppet hav.
Enligt Jeffner uppfattade Hedenius kristendomen egentligen som ett slags konst, inte minst genom musiken. Hedenius hade Friedrich Schleiermachers Über die Religion (1799) som kurslitteratur. Schleiermacher såg religionens kärna i upplevelsen av absolut beroende. Jeffner citerar Hedenius som säger ”Jag har alltid tyckt att de många kyrkorna och bönhusen och all deras utrustning och personal borde tas i anspråk för att skapa något av den andakt, som så många av oss behöver.” Hedenius ville se kristendomen som ateoretisk. Jeffner är dock inte beredd att gå lika långt.
Jeffner ser det som vilseledande att betrakta teologin som vetenskap. Han kan å andra sidan tänka sig att formulera teologin i termer av påståendesatser men inte tillåta att dessa innehåller motsägelser. Här känns det som att han ligger rätt långt ifrån mystikernas insikter, den apofatiska teologins insikter.
Intressant är Jeffners kapitel om Emilia Fogelklou. Hon hade värdenihilisten Axel Hägerström som lärare i filosofi. Fogelklou sökte upp honom för att pröva sin egen livssyn och sina egna tankar mot honom. Han tjänade som ett du för henne i hennes utveckling som mystiker. Fogelklou skiljer mellan kunskap och insikt, och ser insikten som en fördjupning av kunskapen, i linje med Jeffners eget perspektiv. Fogelklou är väldigt tydlig med språkets otillräcklighet inför den mystika dimensionen. Hon skriver ”Det är svårt att skriva om andlig erfarenhet… Den är lik havsdjupens ting, som mister sitt rätta väsen, när de dra upp på landbacken. Sjögräset blir en grön strimma, tången en brun trasa, maneten ett litet dött slem.”
Observationskunskap och insikt, Jeffner talar om djupupplevelsen. I likhet med Anders Nygren ser han religionen som ett annat sätt att förhålla sig till verkligheten än vetenskapens. Jeffner hänvisar också till Hans Ruin d.ä. och boken Poesins mystik. Där menar Ruin att när de stora mystikerna, som Eckhart och Böhme, beskriver sin väg till insikt kommer de nära den upplevelse lyriker i alla tider velat fånga och ge uttryck åt.
Picasso sa en gång till Matisse ”Du tror väl inte på Gud”. Matisse svarade ”Jag tror på Gud när jag arbetar.” Ett annat citat av Matisse: ”Det är viktigt att arbeta i en sinnesstämning som ligger nära bönen.”
Anders Jeffners bok präglas av djup ärlighet och sanningslidelse. Han avslutar sin bok med orden ”Med min syn är valet av livsåskådning ett öppet område… Som jag ser livet nu tror jag inte att alla människor någonsin ska kunna enas, men jag önskar att den öppna synen på valet av livsåskådning ska få ökad livskraft och att många genom den ska kunna närma sig en förståelse av varandra. Det är det ljus jag hoppas på i vetandets gränsmarker.”