23/10 2017 av Anders Wesslund

Ämnen: Jönköping, Katalonien, Metoo, Northvolt, Po Tidholm, Skellefteå

Vad är ett liv? Idag gravsatte vi urnan efter pappa. Psaltarpsalmen om en människa som ett blomster som blommar för sedan vissna och kastas på elden, citerades. Det var vackert, vi syskon och mamma var rörda, lämnade pappa i aktning. Livsminnen passerade revy när vi sorterade på vinden efteråt.

Jönköping är som en amerikansk stad i mellanvästern. Här växte jag upp. Vill inte tillbaka men heller inte vara fånge i min egen bild av varför jag flyttade. Den konservativa tidningens huvudnyhet gjorde mig glad, ruckade bilden; uppmärksammade en demonstration som ville påminna om dagens slaveri bland ”illegala” flyktingars villkor, tiggarnas, hemlösas.

Resa tillbaka hem. Tid att läsa, tid att fånga motstridiga tankar, höga och låga inom mig. De nära skammen. Höstlandskap. Träden brinner av sina färger i oktobersolen. På väg hem till Skellefteå, en av alla städer som tvingats bli sitt eget varumärke sedan Sverige via EU slängde ut varje bygd i otrygghet ”när regionalpolitiken regionaliserades”. PO Tidholm skriver träffsäkert om det i Läget i landet, (Teg publishing, 2017).

Läser DN. Kulturdelen förmedlar ängslighet; ”Filmerna du måste se just nu” recenseras. Medelklassens världsbild reproduceras. Olle Svennings kommentar om Katalonien är däremot skarp; det är en dröm om demokratin som krossas: ”det snabbt krympande socialistpartiet tryggar en politisk hegemoni åt en höger, ännu ideologiskt färgad av Franco-ideologins auktoritära centralism, militarism, moralkonservatism och katolska nationalism”.

Läser sportdelen. Östersunds FK och Dalkurd i Borlänge; två klubbar där socialt och kulturellt engagemang i landsortsstäder ger framgångar.

Vi människor lever våra liv i de små sammanhangen, tänker jag. Var vi än bor. Storstaden och de dynamiska regionerna har inget egenvärde. Gott liv, torftigt liv är lika överallt men mentalt är den urbana normen rådande. Jag vill bo i småstaden.

Gropig inflygning. Ångesten känns i magen, den som påminner om döden. Alla ska i jorden en gång.

 

Två dagar senare.

Skellefteå blev en vinnare, Northvolt bygger batterifabrik för 2–2500 personer! Här besannas vinnarnas historia, en framgångsberättelse. Det är storslaget – och kolonialt norrländskt på samma gång. Hela Mälarregionen backade upp Västerås (som också fick de högteknologiska jobben), men flest jobb hamnar utanför den överhettade storstadsregionen i en norrlandskommun – om de kommer. Varför rycks jag inte fullt med? För att det hänt förut att man häruppe drömt stort, investerat och byggt infrastruktur för bolaget? För att gruvan konkursade som i Pajala? Eller att IKEA i Haparanda inte minskade arbetslösheten trots allt?

Kanske det därför att historien upprepar sig. Hela Sverige ska leva men utan politiken – demos, folkets kraft – står alla med mössan i hand, hoppas på frälsningen från Företaget. Men vi hoppas inte på befrielsen ur den starkes rätt; den ordning vi lever under. Det som man hoppades på som en alltmer verklig framtid i Gamla Testamentet.

Metoo. Det som började i Hollywood med mansgrisighet och makt har växt ut till en kvinnlig röst som når in i varje vrå. Jag lyfter frågan med kvinnorna jag möter under handledningen. Sju socialsekreterare, ingen förvånad, alla med erfarenhet av manligt sexuellt gränsöverskridande. Uppgivenhet och ilska samtidigt. Det är ni som behöver prata med varandra, ni män, inte med oss.

Det samtalet börjar redan med den nyfödde gossen. Det samtalet är obekvämt för det tvingar oss män att se oss själva och i varje vardagsstund utmanas att gå emot normen om manlig maktordning. Men jag är säker på att kvinnorna har rätt; det är vi män som bär ansvaret att bryta den.

 

(Fragment från resa och vardag mellan 16 och 19 oktober 2017)