Kommande evenemang
-
- MarieAnne Ekedahl, Naturen som resonansyta
- –
- Stockholm
Göran Greider, I trädgården hörs andra ekon, Ordfront, 2017, 180 s.
Göran Greiders hår är numera tunt och vitt men trots det yvigt böljande, som om en vind hela tiden rör sig i det. Så skriver han också, texter genomblåsta av ingivelser, associationer, sidoblickar, tankesprång. Det ter sig självklart, när han nu utger en bok om sin trädgård i en by i västra Dalarna, att den heter I trädgården hörs andra ekon. Ja, bokstavligen så: ekonomi, ekologi, ekosfär, ekolod.
Greider är en riksbekant pratkvarn, men det jag först fäster mig vid är hans egna fotografier, som fyller minst en tredjedel av bokens 180 sidor. Många av dem är mästerliga: stringent komponerade, livfulla, intensivt färgläckra. Också den konsten behärskar han.
I texten guidar han läsaren till varje hörn av tomten: syrengrottan, fågelbordet, stenbänken, japanska trädgården, buskagen, komposten och de små förhöjningar och sänkor som han själv har skapat. Svenska villaträdgårdar, säger han, är alldeles för platta, som parkeringsplatser. Gräv en grop och få en kulle på köpet!
I fyra kapitel skildrar han årets gång och göromål, och strör ut goda råd. Gödsla inte bara kring trädets fot, dess rotsystem är lika stort som kronan. Gör små hål i gräset och häll ner gödsel. Vattna odlingarna med en del urin och nio delar vatten, gärna när det regnar.
Och ideligen lyfter han blicken och ser sig om, i världen, historien, universum, existensen. Mot odlarens omsorg om varje äpple och grönsak som mognar i hans trädgård står det slösande och förnedrande matsvinnet. Mot odlarens uppmärksamhet inför varje skiftning i vädret, klimatförändringens spöke som osynligt drar genom världen. Mot trädgårdens känsla av hemkomst, kapitalismens globala värld där allt drar mot avfärd.
Han berättar om de blomfrön som han varje höst varsamt samlar in, eller slarvar med att samla; som han förvarar över vintern, och ibland glömmer var han lagt; som han stoppar i små påsar och ibland försummar att märka, så han på våren inte vet vad som är vad; som han stoppar i jorden där de slår rot, eller kanske inte. Så är också boken skriven, flyktigt, på gehör. Inga genomförda resonemang, hortikulturella, politiska, ekonomiska eller ekologiska. Men tankefrön, spridda för trädgårdsvinden. Läsarens tillgänglighet avgör om de faller i god jord eller på hälleberg. Döm själv, här är några av dem:
Gräs är bland det märkligaste av allt som växer på jorden. Vårt dagliga bröd är gräs. Och allt kött är hö. Ris är gräs, liksom hirs och durra. Vi lever på en gräsplanet, i en gräsets civilisation.
I ett iskallt universum är blommor den största överraskningen sedan Big Bang.
Candides ord, när de ryckts ur Voltaires berömda roman, hör till de mest missuppfattade i litteratur historien. ”Att odla sin trädgård” sentensen har blivit liktydig med att dra sig tillbaka från världen. Men budskapet är snarare: ”Låt oss arbeta för att göra världen bättre i stället för att bara prata om den.” Byn är antagligen en av mänsklighetens främsta sociala uppfinningar.
Trädgårdskonsten saknar förmåga att uttrycka det tragiska, det smärtsamma. Vemodet kan kännas där på hösten, ja, men smärta?
Och en underbar vintervers:
utrullad i mörkret
full av svart jord:
Karlavagnens skottkärra