27/1 2018 av Sten Högberg

Ämnen: gästfrihet, Israel, nästa, Palestina

I sin bloggtext (20/1)) nämner Anders Wesslund bland annat om nostalgin i facebook-grupper kring hembygden och ungdomstiden. Han reflekterar över de mörka hoten som inte tas upp för att det förstör stämningen. Om utsorteringen av ”de andra”, de udda som inte passar in på grund av utseende, namn, språk, beteende…!

 

Vi har nog alla sådana erfarenheter och har förmodligen ett antal gånger deltagit i utsorteringen mer eller mindre medvetet.

 

Efter att jag återvänt från tre månader som följeslagare i Israel och Palestina, med fokus på Jordandalen på Västbanken, har jag tänkt mycket på ordet ”gästfrihet”. Inte bara på dess allmänna innebörd som har en mycket positiv laddning, men kanske mer kring dess dubbla natur av gränser och hopp.

 

Anledningen var upplevelsen av den för mig överväldigande gästfrihet jag mötte bland muslimska palestinier som levde under förödande administrativt betryck från ockupationsmakten, med inslag av fysiskt och psykiskt våld från supportande bosättare. Jag fick uppleva en gästfrihet med många bottnar. Jag insåg snart att den gästfrihet jag fick uppleva var knuten till mina värdars förhoppningar om att jag skulle kunna berätta om deras situation för svenska folket på ett sätt som kunde förändra deras situation i framtiden. Det var ett hopp jag redan från början insåg att jag aldrig skulle kunna förverkliga annat än genom att vara en av många droppar som vattnade vår egen tynande gästfrihetsplanta. Men jag såg också något annat. Det fanns gränser för de gästfrihetens plikter som följde av den muslimska religionen. Några kastade alla sådana plikter överbord i mötet med israeliska bosättare och militärer. Många andra använde sig av gästfriheten som medvetet motstånd. Själva skulle de använda ordet gästfrihet, men jag tyckte jag såg kopplingen. Deras motståndstaktik var civil olydnad utan våld genom att enträget stå upp för sin roll som ägare av mark och bostad emot varje form av fysiskt hot eller administrativa konfiskeringar eller husrivningar. Att aldrig ge upp sin roll som ”värd” i sitt eget hus på sin egen mark, oavsett vilka hot som sattes i verket. De såg på israelerna i deras närområde som våldgästande västerlänningar utan moral och normal anständighet.

 

Som kristen bibelläsare började jag läsa om min bibel för att se om kristendomen bar på samma komplexa gästfrihetsmönster som jag uppfattade att mina muslimska värdar var besjälade av. Det jag fann var inte nytt. Jag hade sett det i min uppväxt i en fattig pastorsfamilj på landsbygden där jag upplevt att familjen på plats efter plats var gäster och främlingar hos små församlingar som med omedveten oginhet drog sig för att vara värdar men gärna förväntade sig vara gäster hos pastorn. Det kostade ju på att betala lön till en pastor på femtitalet. Några få människor på varje plats tog sin roll som värd på allvar – vilket gjorde att mina föräldrar lättare kunde ta emot dem som sina välkomna gäster. Det var dessa människor som fick min kristna tro att växa.

 

Genom min omläsning av bibeln som nu skedde bakifrån upptäckte jag att ordet gästfrihet nästan bara förekom i de allra sista breven i bibeln i Hebreerbrevet och i Paulus brev till Timoteus och Titus. Det förekom i hustavlorna som en rekommenderad livshållning i Guds anda. Med den insikten fick Jesus undervisning och teckenhandlingar en vidgad innebörd. Många berättelser innehåller exempel på förhållningssätt som jag nu ser som gästfrihet. Det är en radikal gästfrihet som målas ut i berättelserna om gästabudet, den förlorade sonen och den barmhärtige samariern med flera liknelser. Även teckenhandlingar som brödundret och vinundret har bäring åt det hållet. Bergspredikans verktygskatalog om hur man behåller sin värdroll och sitt civilkurage när ockupationsstyrkorna utövar förnedrande våld, eller våldgästar genom att tvinga fram arbete eller förnödenheter, bygger en verktygslåda för fredsbyggande under förtryck. Det tycks som om Jesus lyfter fram två begrepp ur den israeliska forntiden utan att egentligen slänga sig med orden. Ett förordande av att välsigna och inte förbanna.  Att välsigna sina värsta fiender och sina förföljare istället för att förbanna dem. Det tycks vara innebörden i att vara någons nästa.

 

De två orden välsignelse och förbannelse var mycket viktiga då Josua konstituerade det nya riket Israel vid bergen Ebal och Gerissim nära Jakobs brunn vid nuvarande Nablus. När folket delade sig efter de två motsatta bergssidorna i dalen och ropade till varandra om dessa ords konsekvenser. Orden har bäring på Abraham och den välsignelse och de löften han fick ta emot för sina efterkommandes räkning. Där ingick också förbannelse som konsekvens av att inte fullfölja Guds vilja – vilken var att välsigna den andre. I Abrahams fall handlade det om värdarna i det främmande Kanaan, som var löfteslandet. Nästan alla abrahamberättelser handlar om hur han uppträder som respektfull gäst hos främlingar, hur han välsignar dem, gör dem tjänster utan att kräva ersättning, träffar fredsavtal med dem eller betalar tionde till dem. Som gensvar blir han och hans folk välsignade av sina värdar. Här finns grunden för judisk, kristen och muslimsk gästfrihet, vilket betyder att allt maktmissbruk gentemot värdar eller gäster är ett brott mot Guds vilja och mot kärnan i dessa religioners tro. Alla våra tre religioner har förbrutit sig genom årtusenden genom att förkasta den ena eller den andra gruppen av Guds barn mellan religioner och kulturer och inom desamma. I välsignelsen av varandra finns den försoning som sprider sig som ringar på vattnet genom generationer och förstärks varje gång den uttalas eller genomförs i handling.