Uppriktigt sagt

24/3 2018 av Anders Wesslund

Ämnen: , , , , ,

Kan jag vara frank med er?

Ja, jag anspelar på Richard Fords boktitel om romanfiguren Frank Bascombe. Jag gillar denne nu pensionerade man i New Jerseys medelklassförort, som reflekterar över sitt och amerikaners liv med en uppriktighet som förtär; Trump har ännu inte valts, men Ford låter läsaren minnas republikanernas ledande personer och vanliga  väljare lika obehagligt dumdryga eller bara korkade som de framstår. Samtidigt försöker den medvetne, uppriktige Frank, en antihjälte enligt förlaget, med sina demokratiska ideal stå ut med sig själv och sin samtid utan att aktivt försöka förändra eller döma den. Jag känner igen mig. Tid och plats är efter att stormen Sandy dragit fram längs den amerikanska östkusten i oktober 2012. De flesta drömmarna ligger i spillror.

 

Igår köpte jag ytterligare tre av Fords romaner i vår egen bokhandel. Pocketutgåvorna kostar 51 kronor styck på Adlibris när jag beställer dem, här i bokhandeln får jag fyra för tre, då kostar de 89 kronor styck.

– Du får nästan samma pris på så sätt, säger expediten.

Hon känner igen mig. Utan att huvudräkna klart, tänker jag snabbt att det måste bli dyrare (ja, har kollat nu; 3 x 89 kr = 267, 4 x 51 kr = 204 kr; mellanskillnad 63 kronor), båda inser vi det. Ska jag försöka pruta? Jag frågar försiktigt, antyder:

– Tyvärr, det är vårt pris.

– Jag tar dem, säger jag då, jag vill att ni ska finnas kvar i stan.

Våra blickar möts ett ögonblick, hon säger tack. Båda vet vi om våra gemensamma villkor. Här i norr måste vi hjälpa kapitalet, en slags kollekt på den privata marknaden, där rollerna är ombytta. Den som kämpar för byns lanthandel vet vad det handlar om. Här är det i Skellefteå, kuststaden som fått en vinstlott genom Northvolts eventuella etablering. Men det är inte alla kommuner som kan ha den turen, säger Arne Müller, den granskande, guldspadebelönade journalisten, som skriver om klyftan stad och landsbygd. Nästan alla Sveriges kommuner har negativ befolkningsutveckling bortsett från flyktingmottagandet.

 

I en tidning jag inte vill ha, men jag får i brevlådan, inplastad med min adress på, läser jag från den stora frikyrkans värld. Massa goda projekt och ambitioner, nyanserat men jag reagerar på ord som ”Gud ser oss, utrustar oss, Gud vill…”Hur kan vi ens uttala oss om det? Det gammaltestamentliga förbudet att uttala gudsnamnet känns mer sympatisk, ja t o m Frank Bascombes illusionslöshet. I ett tidigare nummer listade en av kyrkoledarna exempel på krafter som drar isär samhället, i en god ambition att bemöta dem, gissar jag, och gick emot dem som ”upplever motsättningar mellan landet och staden”. Jag minner mig om I Mina drömmars stad där P A Fogelström skildrar hur de bemedlade damerna från Norrmalm bildar missionsstation bland de smutsiga, fattiga uppe på berget på Södermalm. Nöden drar de förtappade dit för att få lite gröt, ett plagg att omvandla till en slant eller sup, eller för att bara få värma sig: ”Lite sorgmodigt konstaterade bibelkvinnorna att människorna kring de Vita bergen sörjde mer över sin lekamliga nöd än sin andliga”.

 

Det slår mig hur litet dessa fromma ord säger mig något om Gud. Eller verkligheten. Hur det idag liksom i slutet av 1800-talet saknas förståelse för och analys av våra olika villkor i de frommas språk och i deras världsbilder. Klyftan, det faktiskt ökande gapet mellan stad och land reduceras till en upplevelse som gudstron överbryggar? Förödelsen i spillrorna av sönderslaget medelklassliv hos Frank i romanen och kapitalets obönhörliga grepp om våra villkor, då som nu, säger mer. Här, i det vill jag vara. Osäker på vad Gud är eller vill. Och jag tror inte att jag söker efter eller har behov av att formulera det för mig eller andra just nu heller.

Uppriktigt sagt.

 

Ps. I veckan åkte jag genom Ådalens smärtsamt vackra byar med förfallna hus. Vägen hem på eftermiddagen från Sollefteå gick över bergen och skogen, på den slingrande, gropiga och spåriga landsvägen till Örnsköldsvik. 9 mil.  Antalet kvinnor som föder barn i bil i Västernorrland har ökat. Det sker på den här vägen, tänker jag – en from påminnelse om vägen till Betlehem?