30/3 2018 av Lars Söderholm
Vi är en grupp på fem personer. Två av oss hör hemma i den kristna traditionen, två är mer utpräglat sekulära, en har judisk bakgrund. Vi samlas några gånger varje termin och samtalar om en film vi då har sett. Hittills har det varje gång varit en av Ingmar Bergmans.
Den starka laddningen i hans filmkonst rör djupt vid oss. Det kan vara ljuset, det kan vara färgerna. Ofta är det samspelet – eller bristen på samspel – människorna emellan. Djupa existentiella frågor. Belysningen av den religiösa tradition många av oss vuxit upp i. Allt detta väcker starka känslor.
Nattvardsgästerna gjorde ett mycket djupt intryck på oss. Det magra ljuset i den lilla medeltida landsortskyrkan. Ingmar Bergman och hans fotograf Sven Nykvist har väntat ut en kort stund varje dag när ljuset hade precis den karaktär de var ute efter.
Prästen i Nattvardsgästerna så helt upptagen av sin egen oförmåga och av Guds tystnad. Lantbrukaren som i djup livsvånda söker upp prästen för att få hjälp i ett verkligt samtal. Men prästen kretsar bara kring sin egen skuld och brottning med Guds frånvaro. Lantbrukaren går därifrån. Mötet mellan dem kommer aldrig tillstånd. Lantbrukaren tar livet av sig.
Ljuset i kyrkan. Allan Edwalls kutryggige vaktmästare som blir den som på sitt udda sätt belyser evangeliets innebörd. Gudstjänsten som till sist blir av, trots att kyrkan är nästan tom.
Viskningar och rop. De tre systrarna. En av dem, Agnes, är dödssjuk i cancer. De är tillsammans i rum som nästan helt går i tungt mättat rött. Något av den färgen går också igen i Fanny och Alexander. Så scenen där Agnes dör. Trotjänarinnan Anna håller henne i sin famn, en pietàbild. Här finns så många associationer till måleri,
Dessa filmer berör mycket djupt. Så värdefullt att vi kommer ur och tillhör olika traditioner och därmed fäster oss vid olika aspekter. Filmerna är en rik källa att ösa ur och föder livgivande samtal i vår grupp.