Har vi fått ett femte evangelium?

7/5 2018 av Helene Egnell

Ämnen: , ,

Plötsligt talade alla om hållbarhet. Allt skulle vara hållbart.

Sedan dök de sjutton färgglada kuberna upp, de som symboliserar Agenda 2030:s mål för hållbar utveckling. Alla myndigheter i Sverige skulle plötsligt relatera sin verksamhet till dem. Så även kyrkan.

Och så småningom kände jag att motvallskäringen inom mig började resa sig. Hållbarhet i all ära – men handlar inte det kristna budskapet väldigt mycket om sårbarhet och förgänglighet? Samtidigt kände jag mig ganska förvirrad. En liten identitetskris infann sig. Jag som alltid kämpat för att kyrkan ska vara engagerad i samhället, som hävdat att kyrkan har en inomvärldslig agenda och inte bara handlar om ”pie in the sky” – varför kände jag mig plötsligt så skeptisk inför detta omfamnande av Agenda 2030? Hade jag gått och blivit konservativ på gamla dar?

En snabb googling ger vid handen att det finns en hel del kritiska röster mot Agenda 2030. En del är konspirationsteoretiker till höger och vänster som anar såväl kommunistiska som korporativistiska eller kapitalistiska komplotter – men annat kommer från seriöst politiskt och statsvetenskapligt håll. Jag ska inte gå in och diskutera denna kritik här och nu, men vill ändå notera att den finns.

Det som oroar mig – delvis men inte bara mot bakgrund av denna kritik – är hur dominerande denna diskurs har blivit i Svenska kyrkan, som är det sammanhang jag finns i. Agenda 2030 dyker säkert upp i andra kyrkor också, i och med att även Kyrkornas Världsråd har anammat dem – men jag har en aning om att Svenska kyrkan är värst. Jag tror det har att göra med att vi inte riktigt har lyckats släppa vår statskyrkoidentitet ännu. Vi vill så förtvivlat gärna vara samhällsnyttiga. Och här har vi hittat ett sätt att visa att vi är det.

Men jag tänker att ett kyrkligt samhällsengagemang alltid måste ta sin utgångspunkt i evangeliet. Det är där vår agenda startar. Gudsrikesagendan. Vi ser på Bibelns vision för det goda livet, vi ser på samhället omkring oss utifrån det unika perspektiv vi har som kristen församling, vi ser på andras agendor för ett bättre samhälle och frågar oss hur våra agendor hänger ihop, vad vi kan göra tillsammans och vad som möjligtvis är vår unika uppgift som kyrka.

I relation till Agenda 2030 tänker jag att det borde innebära en kritisk granskning, där vi ser vad i andras kritik vi kan instämma i, och om det finns något vi kan säga ur vårt unika perspektiv. Vi kan applådera de goda ansatser som finns och uppmana alla kristna att i sin dagliga gärning bidra till de goda saker som målen talar om.

Men nu känns det snarare som om Agenda 2030 anammats som ett femte evangelium, som ska vara vägledande för kyrkans verksamhet de närmaste tolv åren. Som om ett hållbart samhälle är det yttersta målet för oss. Med en ganska snäv tidsram – en ny form av närförväntan där Kristi återkomst ersatts av de globala målens uppfyllande?

Och visst – Bibeln bär på ett budskap om att vi ska bruka och bevara skapelsen, och det har alltför ofta fått stå i skymundan för talet om världens förestående undergång och den personliga frälsningen. Men det budskapet finns där ju också. Kristen tro – liksom andra religiösa traditioner – handlar ju om hur vi ska hantera det faktum att vi är sårbara, att livet är sårbart, att vi ska dö, att världen en gång kommer att ta slut. Den stora utmaningen är att hålla ihop dessa båda delar: hållbarheten och sårbarheten. Gudsrikesagendan arbetar utifrån logiken ”redan nu – men ännu inte”. Vi ska vara med och ”laga världen” tillsamman med alla goda krafter – men vår unika uppgift är kanske att hjälpa människor att leva med det faktum att den fortfarande kommer att vara trasig år 2030.

(Denna bloggtext skrevs i mars -18)