25/7 2018 av Sten Högberg
Sten Högberg kommer att publicera detta öppna brev i tre delar under sommaren i bloggen ”Den kristna humanisten”. Det är kommentarer till Israels ambassadörs debattartikel i Dagen 180615.
Brev 1
Bäste herr ambassadör Ilan Ben Dov
Det är en märklig upplevelse att läsa Dagenartikeln från herr ambassadören, vår senaste gäst i den diplomatiska kåren från Israel. Ovanligt högstämd i tonen mot Sveriges befolkning och dess valda företrädare. Här är det Svenska kyrkan som odiplomatiskt får stå vid skampålen istället för regeringen som är den egentlige värden för landets diplomater. Svenska kyrkan har inte samma, men fullt jämförbara ståndpunkter som vår nuvarande regering. Kanske ska man förstå valet av mål utifrån valet av tidning.
Svenska kyrkan representerar inte hela Sveriges befolkning, men fortfarande en majoritet av den, dock inte politiskt. Deras ledare är valda genom demokratiska processer inte utifrån politisk tillhörighet, men utifrån kompetensen att uttolka den lutherska kyrkans urkunder, Bibeln och trosbekännelser i varje ny tid. Medlemmarna i denna institution har olika politiska och teologiska preferenser. De är inte tvingade att hålla med om kyrkans religiösa eller politiska ståndpunkter. Om någon medlem upplever sig jagad med blåslampa eller hotad till tystnad, av andra inom kyrkan för att man har en avvikande åsikt i en politisk fråga så har man mött enskilda eller grupper av politiskt aktiva som bryter mot kyrkans hederskodex: att respektera mångfalden av politiska ståndpunkter. Kyrkan är inget politiskt parti. Den härbärgerar alla politiska riktningar, och så bör det vara. Däremot har kyrkans valda ledare skyldighet att uttolka den kristna hållningen gentemot alla politiska beslut utifrån rättfärdighet.
Då jag själv inte skriver som medlem i Svenska kyrkan utan som pastor inom Equmeniakyrkan har jag inte någon klar uppfattning om hur många israelvänner som upplever sig nertryckta inom den gemenskapen. Men jag vet att det finns en del medlemmar, som gärna uttrycker missnöje med sin biskop när hon uttalar ståndpunkter som är misstänkt lika politik till vänster respektive till höger. Sådana reaktioner grundar sig i en syn på att kyrkan inte ska ta ställning politiskt, en rätt vanlig vantolkning av den lutherska tvåregementsläran där andligt och världsligt tycks var åtskilda. En rimligare tolkning är maktdelning: kungen ansvarar för våldsmonopolet och kyrkan för förkunnelse av rättfärdighet. En kristen luthersk kyrkas ledning har som uppdrag att ta ställning för rättfärdighet gentemot orättfärdighet i alla maktpolitiska frågor oavsett höger och vänster. Det är att förvalta Ordet. När Sverige antog demokratiskt statsskick blev relationen stat och kyrka rörigare. Nu kunde ju kyrkans medlemmar rösta fram vilka som skulle ha svärdsmakten. Sedan dess har de medborgare som fjärmat sig från religionen varit känsliga för att kyrkans ledare ska påverka sina medlemmar eller följare.
I min egen kyrka och i många andra frikyrkor i landet finns det gott om israelvänner som ensidigt tar ställning för Israel i konflikten med palestinierna. Tidningen Dagen där herr ambassadören publicerat sin artikel, är en god representant för denna grupp även om den är öppen för en bredare diskussion. Däremot tycker jag mig identifiera få inom frikyrkorna som ensidigt tar ställning för Palestina mot Israel på ett sådant sätt att de kan uppfattas som förtryckande mot israelvänner. Inom frikyrkorna har dessa istället rätt gott om utrymme. Majoriteteten bland aktivt kristna tycks undvika att ta ställning i den nationella konflikten, vilken av många upplevs som tragisk och svår att närma sig. Den minoritet som har tillräcklig kunskap, tar istället ställning mot övervåldet från båda sidor och tar ställning för vänskapsbyggandet mellan judar och palestinier, i trots mot både israelisk eller palestinsk maktpolitik från Fatah och Hamas.
Jag misstänker ibland att det är denna grupp av våldskritiker inom vårt lands olika kyrkor som stämplas som Israel-hatare eller ännu värre, antisemiter, av de israelvänner som hjärtligt ogillar politiska motståndare som tenderar att ha en kritisk hållning till israelisk maktpolitik. Visst kan existensen av sådana motståndare i enskilda fall upplevas som en sorts förtryck. I en öppen demokratisk miljö kan man inte säga vad som helst utan att bli konfronterad. Det gäller både ensidiga Israelvänner och ensidiga palestinavänner. Är man demokrat får man räkna med det.
Något som förvånar mig stort är att en ambassadör som ska företräda sin regering, förnedrar sig till svepande och negativa omdömen om en kristen kyrkas ledare i sitt värdland, utan att fylla omdömet med annan substans än att hon inte köper Israels felfrihet utan ska skämmas över att hon inte gratulerar Israel på födelsedagen. Denna födelsedag blev ju en dödsdag för många och en förnedringens dag för ännu fler. En dag som försatte Svenska kyrkans kristna vänner av alla schatteringar i området, att tvingas leva som ovälkomna invandrare i sitt eget urhem. En situation där de enligt alla judiska, muslimska och kristna gästfrihetsregler borde bemötas som värdar om det inte varit krig. Men vi vet alla att krig och död sätter sådana ordningar ur spel. Så länge Israel inte visar tecken på att vilja en rättvis fred med sina palestinska bröder finns det ingen religiös eller politisk regel som säger att man måste gratulera någon som segrat med vapenmakt. Själv utgår jag ifrån, med växande stöd från genforskare i Sverige och USA, att judar och palestinier i Israel och världen över i många fall kan vara bröder och systrar från möjliga gemensamma anfäder och anmödrar i det gamla Israel. Det finns all anledning för Israels regering att sluta fred i det som mycket väl kan vara en fortsättning av brödrakrigen mellan Israel och Juda för tretusen år sedan.
Här vill jag avsluta mitt första brev men förannonserar ytterligare två brev med kommentarer till nämnda artikel.
Pax et bonum