Klimatet och klyftorna – valrörelsens enda verkliga frågor

12/8 2018 av Anders Wesslund

Ämnen: , , ,

Denna tidiga söndagsmorgon i ett sensommarfagert Västerbotten, läser jag ur Svenskhetens historia (W&W) av Göran Hägg. Det är bra att få perspektiv på sin egen samtid och på den gnagande oro jag ständigt går omkring med, inte minst nu inför valen till kommun, landsting och riksdag den 9 september. Min oro minskar dock inte. Hägg visar på hur svenskhet och det som gjort oss till svenskar är en rad skilda händelser och beslut som sammantvinnats genom historiens lopp. Det har aldrig funnits något svenskt urfolk, något givet svenskt som dagens nationalkonservativa parti förespråkar. Identitet är något i vardande, i process och skapas genom relationer, friktioner och konflikter mellan ting och människor. Det vet vi ju egentligen, det gäller allt som rör livet och världen – och inte enbart det svenska. Nu har det dock under de senaste decennierna seglat upp att vi allt mer utgår från tankefigurer om svenskar och andra. Sd och konservativa, mer fascistoida krafter har vunnit allt mer mark. Det är inget nytt under solen.

Ingen tid i historien har dock samtidigt rymt så mycket information om världen utanför den egna lilla samtidigt som hotet mot vår överlevnad på denna jord till följd av klimatpåverkningarna är så akut. På individnivå är jag själv märkt av oron, hör om andras ångest och märker hur förnekelsemekanismerna närmast lamslår många av oss – som en kollektiv freezemekanism. Andra klarar att gå in i stark aktivism och jag högaktar dem; t ex i Greenpeace, bistånds- och solidaritets- och aktiviströrelser såsom Avaaz. På kollektiv nivå har det nog att göra med frustration över hur avståndet till makthavare ökat, om deras oförmåga att handla, diskutera och fatta avgörande beslut för vår planets överlevnad. Det var då uppfriskande att läsa hur bistånds- och vice statsminister Isabella Lövins frustration lett henne till att inte längre låta den hämma henne. Hon skriver:

”Min och mitt partis strategi har varit att inte låta alarmistiska. Inte apokalyptiska. Inte foliehattsvarning, utan faktamässigt resonerande och visionärt om fördelarna med att ställa om samhället till fossilfrihet” …. ”Och nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte längre vara tyst. Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid.”

Delvis går det att förstå hur rasistiska och nationalistiska strömningar åter växer sig starka; ökade klyftor stad/land, ett urbant medelklasskikt i den rika världen som tjänar på globaliseringen, en global liberalism som segrat (finns ingen socialdemokratisk berättelse kvar i Europa, har inte funnits i USA) ihjäl sig men utan redskap att möta de verkliga utmaningarna; klimathotet och fördelningen av gemensamma resurser, det leder till klimatförnekelse och syndabockstänkande.

Men inga andra frågor än om klimatet och de senaste årtiondenas ökade klyftor och svar på dessa frågor har i valrörelsen att göra. Konflikter om dessa ja, men det som rör oss människor; flyktingskap, hudfärg, etnicitet, kön etc har inget annat än med humanitet att göra. Kärlek till nästan, som vi säger i kyrkan.

Har vi inte förstått det än?