8/9 2018 av Helene Egnell

Ämnen: Gheorge Hortolemei-Lupu, Gica, hederskultur, klanmentalitet, motstånd, valrörelsen

Jag kände inte mannen som kallades Gica eller, av dem som inte såg honom som en människa och till slut dödade honom, Råttan. Därför använder jag hans rätta namn, Gheorge Hortolemei-Lupu. Det är det minsta jag kan göra för att hedra hans minne.

Hans öde visar vad den svenska majoritetskulturens klanmentalitet kan leda till. Uppenbarligen fanns det de som visste att ett gäng tonårspojkar trakasserat honom under ett par års tid, men inte sade något. Och nu, när de talar, gör de det anonymt, av rädsla för repressalier: hot har uttalats. Det är sådant vi brukar kalla klanmentalitet och hederskultur när det händer i ”utanförskapsområden”. Men nu hände det alltså i Huskvarna, där de traditionella frikyrkorna står som spön i backen.

Det här handlar inte bara om några vilsekomna ungdomar som inte fått någon moralisk kompass med sig hemifrån. Det var en vuxen i deras närhet som myntade öknamnet Råttan. Och med krav på tiggarförbud och hån mot ”godhetsapostlar” som ger till tiggare har delar av vuxensamhället gjort tydligt att dessa personer inte är önskvärda, och inte ska bemötas med medmänsklighet.

Vågar en hoppas att de som orerat om tiggeriförbud och godhetsknarkare förstår sin delaktighet i mordet på Gheorge Hortolemei-Lupu och gör bot och bättring?

Nåja, de får stå till svars för sina egna handlingar. Men vad kan vi andra göra? Kanske kan Gheorge Hortolemei-Lupus öde väcka oss till insikt om hur viktigt det är att göra motstånd i det lilla. Att inte bara själv behandla alla människor med respekt, utan också att reagera när andra inte gör det. I mitt facebook-flöde nås jag av en växande ström av berättelser om trakasserier som människor med ”utländskt utseende” får utstå på gator och torg – och just nu i vallokalen när de tjänstgör som valförrättare! Och detta ofta utan att någon ingriper.

Vi vågar kanske inte alla ingripa och utsätta oss för fysisk fara när en biffig nazisympatisör ger sig på en medmänniska. Men när hen har gått sin väg kan vem som helst erbjuda en hand eller ett vänligt ord till den som varit utsatt. Vi måste bryta den tystnad som möjliggjorde Gheorge Hortolemei-Lupus död.