Med enfrågepartier och Sd vid makten

21/10 2018 av Anders Wesslund

Ämnen: , ,

Sverige har fått ett förändrat politiskt landskap efter valet. I flera kommuner byggs nu nya koalitioner mellan etablerade partier och Sd eller enfrågepartier. I värmländska Hagfors fick t ex ”Oberoende realister” 36%. Det som förenar enfrågepartier och allmän opinion uppfattar jag vara ett missnöje och en skev självuppfattning om egen förträfflighet; de etablerade politikerna beskrivs vara som barn medan de själva ser sig som de riktiga demokraterna, dessutom både oberoende och realister. Många människor beskriver även det pågående regeringsbildandet som ”en sandlåda”. I båda fallen – missnöjet och den egna förträffligheten – handlar det om förenklingar, att reducera sakfrågor och vårt demokratiska system till något enkelt att hantera. Här behövs bara lite handlingskraft! Men, i detta avslöjas snarare att omogenheten finns hos enfrågepartierna och människor som vet och har allting klart. De klarar inte av att stå ut med komplexiteten, att frågor inte har enkla lösningar, att vi behöver ideologi och analys i botten och att beslut behöver ta hänsyn till minoriteter som drabbas av snabba och hårdare beslut.

 

Enfrågepartierna kan uppfattas harmlösa, men de fångar upp det nya samhällsklimatet och gör politik av människors missnöje. För oss alla är samhällsförändringen, där människor i lägre grad upplever sig eller vill representeras genom de etablerade partierna, ett gemensamt ansvar. Vad gör att nuvarande partier inte fångar medborgare, att inte människor har en djupare ideologisk förankring för sina val? Vad gör att etablerade partier heller inte tycks lyhörda?

 

Med missnöjet som grogrund har vi fått fler människor att lokalt bli politiker. De är kända i bygden, kan beskrivas som rejäla och allmänt hyggliga personer. Lokala Sd-politiker är till synes lika enfrågepartierna. Myllan, missnöjet och förenklingen, har varit densamma. Retoriken för samarbetet med Sd lokalt handlar alltmer om att ”vi tycker lika i många frågor”, varför M- och Kd-politiker öppnar för gemensam makt kommunalt. Faran här är dock mycket mer allvarlig; att samarbeta med Sd är att öppna för ett parti som i sitt partiprogram gör skillnad på människor utifrån etnicitet och lojalitet mot svenska värderingar, som skapar ett ”vi” och ”dom” kring medborgarskap och nationstillhörighet. I partiprogrammet finns skrivningar med klara likheter och tänkande som i NSDAP:s program i 30-talets Tyskland. Här finns en driven men förtäckt rasideologi som troligen inte uppfattas av dem som röstat på den hygglige lokale Sd-politikern. De tycker troligen bara att ”dom” blivit ”för många”.(Arena, sept -16)

 

Sverige hösten -18 innebär kommuner med Sd och kommunala missnöjespartier vid makten eller med inflytande över den. I riksdagen finns en majoritet, där över 40 % är uttryckligen höger eller konservativa. Idag tänker sig partiet med de ”kristna värderingarna”, Kd, och många kristna borgerliga sympatisörer, att det är möjligt med en regering med stöd och inflytande från Sd. Hur hamnade vi här?

I början av 1980-talet porträtterade Maciej Zaremba min barndoms stad Jönköpingi DN. Han såg en stad som ville segla iväg mot lycka och framgång, där leenden och slogans fanns men inte smärtan, lidandet och bristerna. Även kyrkorna upplevde han vara en del av detta. Han gick runt i dem och konstaterade att korsen var tomma. Som om Jesus redan hade lämnat. När han väl fann ett kors i ett av  de moderna frikyrkotemplen såg han en snett uppåtvänd Kristusgestalt. Det var som om inte heller han såg till människornas liv, konstaterade Zaremba lakoniskt. I Uppsala bildade den avhoppade prästen Ulf Ekman Livets Ord 1983. Därifrån kommer idag många i Kd:s och Moderaternas ledarskikt. Efter schlagerfestivalen samma år stod även en ärkebiskop i TV och gav en bibel till Carola för sin frimodighet. Vi var många som anade vart vindarna vände och den ekumeniska rörelsen var redan på återgång.

 

I politiken under samma tid, tidigt 80-tal, hade Ronald Reagan greppat makten i USA och järnladyn Margaret Thatcher (jämte Ayn Rand, en av Annie Lööfs förebilder) i Storbritannien. EG var på väg mot union, som  i Maastricht 1991 fullbordade kapitalets friheter med friskrivning från parlamentens inflytande (nyliberala idéer skrevs in i EU:s grundlag!) och gav sig eget lobbyinflytande i Bryssel och Luxemburg. Det var här i ingången till 1990-talet som de statsbärande socialdemokratiska partierna ändrade inriktning och påbörjade sin kräftgång, när progressionen inte längre hade kraft kvar. Det var dessa år det Europa vi ser idag grundlades.

 

Idag står också det näringsliv, som under EU agerat fritt och starkt bidragit till ökade spänningar, och kräver fortsatt makt.  Samma näringsliv som på 30-talet släppte fram Hitler till makten i Tyskland, verkar fortfarande ha svårt med sin ideologiska kompass. I Sverige är Svenskt Näringsliv med Antonia A:xon Johnson i täten beredd att släppa fram högernationalismen till makten igen trots att A:xon Johnson säger sig stå för liberal humanism. Några undantag finns dock. Bland andra Marcus Storch, tidigare Electroluxchefen, och P G Gyllenhammar, har öppet kritiserat att Alliansen skulle ta regeringsmakten med Sd:s stöd. Hos Storch familj finns den judiska erfarenheten av nazismen och ett eget engagemang mot antisemitismen, hos P G anar jag avtryck från göteborgsliberalismens tradition.