30/1 2019 av Helene Egnell

Ämnen: bilen, funktionshinder

Jag vill läsa en tidningsartikel på nätet. Men innan jag kommer till artikeln måste jag klicka bort en annons. En bil står framför Louvrens glaspyramid i nattmörkret, lacken glänser. Annonsören vill att vi ska associera bilen till storstadsliv, bildning och kultur, gissar jag.

Då kommer jag att tänka på vad Bernt Ekelund en gång skrev i boken Flyga utan vingar: ”klassa bilen som handikapphjälpmedel”! Om privatbilen sågs som något som var till för dem som inte kan ta sig fram på annat sätt skulle den snart förlora sin aura av lyx, framgång, fart och fläkt – och en stor del av problemet med fossila bränslen skulle vara löst. Storstädernas gator skulle bli mer eller mindre bilfria, och vi som behöver bilen där skulle enkelt hitta parkeringsplats.

Jag har dagdrömt om att bara vi som verkligen behöver bilen skulle få köpa en. Förutom oss som har funktionshinder av olika slag skulle det förstås gälla folk som bor i glesbygd. Men tanken på den byråkrati som skulle krävas för att avgöra vem som skulle åtnjuta denna förmån avskräcker. Så kan vi inte ha det.

Men om vi på något sätt kunde förändra bilens ”image” från statussymbol till nödvändighet för ”utsatta grupper” skulle det på sikt kanske ha en effekt? Jag tänker också att stat och kommun skulle kunna bidra till ett sådant tänkande genom att underlätta för funktionshindrade att ha bil. Att befria från vägtrafikskatt. Att göra det lättare att ansöka om och få anskaffningsbidrag samt göra det generösare – inte, som idag, snåla och försvåra. Genom att inrätta fler parkeringsplatser där handikappfordon får stå gratis – inte, som idag, tidsbegränsa och avgiftsbelägga sagda p-platser. Genom att förenkla proceduren och vara generös med att bevilja sådana tillstånd – inte, som t ex i Stockholm, ta ut en årlig avgift för tillståndet, eller som i Nacka kräva att personer med bestående funktionshinder ska ansöka om nytt tillstånd en gång i halvåret.

Ja, vad tror ni? Skulle det vara möjligt att få till ett sådant paradigmskifte i vår syn på bilen?