21/5 2019 av Sten Högberg
Vi är mitt uppe i en valrörelse till EU:s parlament. Vad rör det oss i Sverige? Varför skulle det inte röra oss? Se där skymtar den delade hågen mellan den chauvinistiska självbilden ”Ensam är stark!” eller ”Varför ska vi anpassa oss när det är vi som har sanningen!” och den samarbetssträvande självbilden ”Tillsammans blir vi starka!”
Valrörelsen aktualiserar vår syn på makt. Om makt är något som andra kända eller okända krafter har över mig, eller om makt är något jag delar med mig till dem jag har förtroende för och som jag delar världsbild och människosyn med.
Just nu grottar jag ner mig i ett försök att sätta ord på en analysmodell för makromönster i världshistorien. Arbetsnamnet jag preliminärt rör mig med är Fraktal historieanalys. Det är ett språng ut i de alternativa tassemarkerna kring kaosteori och sociala kulturyttringar.
Den som satte mig på spåret var för knappt 25 år sedan den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright som i en postum samlingsvolym av essäer presenterade mig för det grekiska ordet Paideia – folkfostran som var centralt i framväxten av Antiken eller den grekisk hellenistiska civilisationen. Han presenterade också historikerna Oswald Spengler, en tysk historiker verksam kring förra sekelskiftet och Arnold J Toynbee, en brittisk historiker verksam fram till 1950. Deras analys av utvalda civilisationer i världshistorien följde ett till synes förenklat deterministiskt system som de lite romantiskt liknade vid människans fyra åldrar eller årets fyra årstider som till dels hade skrämmande exakta tidsavsnitt med fascinerande jämförbarhet mellan civilisationer på flera tusen års avstånd.
Det är förståeligt att akademisk historievetenskap värjt sig för dylika deterministiska modeller som tycks vilja förutbestämma historiens gång. Men jag delar von Wrights kritik mot att akademiernas giftskåpstaktik förhindrat historiestudenter att försöka förstå sin samtid genom att jämföra andra civilisationers motsvarande tidsperiod. Jag har med mitt tankesprång in i kaosteorierna sökt förstå oberäkneligheten i den förrädiskt enkla modellen.
Ovan nämnda historiker lade för 70-120 år sedan ett raster över vår egen västerländska civilisation på totalt 1600 år, där de föreslog den hade sin mittpunkt, eller som de sa, sitt sammanbrott vid 30-åriga krigets början 1618 vilket i deras modell inledde Västerlandets höstepok. Västerlandets början skulle då enligt deras modell ha varit 600-800 år tidigare. De valde utropandet av Karl den Stores kejsardöme år 800 e Kr, alltså 818 år tidigare. Jag har förstått att inledningen av en civilisation kan vara näst intill osynlig i historien medan det som syns kan vara svallvågor av äldre civilisationer. Man kan se den dateringen som en yttre ram, men att den egentliga födelsen av det ethos som sedan burit fram Västeuropa och Västerlandet, bör ha skett någon mellan år 800 och 1000.
För att inte fastna i detaljer vill jag återvända till EU-valet och skeendet omkring 2018, som i deras modell var en beräknad framtida övergång från hösten till vintern. Från höstens återkommande inbördeskrig och nedmontering av det ethos som fört Västerlandets gamla makthavare Romerska kyrkan till makten, till vinterns övergång till en universalstat som med centraliserade maktmedel lade en tung administrativ hand över trilskande nationer.
Där är vi nu mitt i ett paradigmskifte som kanske sträcker sig hundra, femtio eller tjugofem år bakåt och framåt i tiden. Är allt förutbestämt? Nej absolut inte. Men den egentliga makten och kraften bakom dessa skiften är majoritetsbefolkningens längtan och strävan. En världshärskare kommer inte till makten utan att stora människoskaror tror på hans löften.
Vi lever i en tid då nationens självständighet är ett minne blott. De globala krafterna som styr världshandel och klimat är utom vår nationella kontroll. Vi har att välja mellan krigsherrar och fredsherrar och alla smeker oss över håret för att vi ska ge dem vår tillit.
Som kristen och som humanist har vi verktyg att bedöma hur fred eller krig byggs. Gud ger oss makten att välja både lokala, nationella och globala ledare dels genom val men också genom livsstils val. Och även om vi inte tillhör majoriteten som får just det ledarskap vi önskar, så är vi ändå en maktfaktor om vi står kvar vid våra värden.