2/6 2019 av Helene Egnell
Ibland tänker jag att mycket av det onda i världen görs med de bästa intentioner. Det som väckt den tanken nu är medias rapportering om föräldrar som utsätter sina barn för fara och lidande på olika sätt – för att de tror att de gör det som är rätt.
Dels är det ”IS-mammorna”, som inte vill skiljas från sina barn, utan tycker det är bättre för dem att dö tillsammans i fånglägret än att tas hem till Sverige ensamma. Hur kan en mamma tänka så? Jag tror inte bara det handlar om själviskhet eller att det är svårt för en mamma att skiljas från sina barn. Jag tror de är så övertygade om Västerlandets dekadens och ondska att de menar det är sämre för barnen att växa upp i Sverige än att dö i ett flyktingläger, där de kan leva enligt IS värderingar.
Samma typ av ideologiska drivkraft gissar jag att de föräldrar haft som nu dömts för att ha svultit sina barn nästan till döds genom en obalanserad vegansk kost. Åtminstone den ena familjen har, såvitt jag kunnat förstå av rapporteringen, haft en så djupt rotad misstro mot samhället och läkarvetenskapen att de inte velat ha något med BVC att göra, och inte lyssnat till några kostråd. De har menat sig veta vad som var bäst för barnen utifrån en ideologi som isolerat dem från samhällsgemenskapen.
Dessa starka ideologiska övertygelser har gjort att de inte sett hur deras barn – som de velat det bästa för – faktiskt mår. Det här är extrema exempel, men de kan vara en varning för oss alla – låter jag min övertygelse, religiös, politisk eller kostrelaterad, stå i vägen för den faktiska människan, som jag värnar om? ”Do you only care about the bleeding crowd – how about a needing friend?” som en av personerna i musikalen Hair sjunger.
När religionen blir ideologi, när vi vill göra Guds vilja men inte utgår från medmänniskornas behov – då går vi lätt vilse. När vi isolerar oss i gemenskaper som lever på ”rätt sätt” och avskiljer oss från den större samhälleliga (eller kyrkliga) gemenskapen, då går det ofta illa. Är det inte därför som humanismen måste temperera varje övertygelse? ”Människan blev inte till för sabbaten, utan sabbaten för människan” kan väl ses som den kristna humanismens ”instiftelseord”, och som det lackmustest som vår goda vilja behöver genomgå.