Inte kan man väl tro på gud i vår sekulära tid?

26/6 2019 av Sten Högberg

Ämnen: , , ,

Påståendet är inte ovanligt i den sekulära miljö där dagens högutbildade rör sig. ”Tron på gud kan liknas vid tron på tomtar och troll!” hävde en professor i idé- och lärdomshistoria ur sig under en paneldiskussion med några teologer i Lund för kanske fem år sedan. Teologerna lät sig inte provoceras till någon dräpande svarsreplik. Kanske för att de inte hade någon.

Idag finns fler som ger goda och tankeväckande svar in i den sekulära tankevärlden. För så är det. Det kristna samtalet sker främst inom en kristen tankevärld som ibland blir rätt sluten, inom en tankemässig provins. Någon gång händer det att samtalet vidgas över gränsen till andra religiösa provinser som judendom och islam utan att det förvandlas till dispyt, men gränsen mellan en sekulär och en kristen tankevärld tycks vara full av små strider.

Den radikalt sekulära ståndpunkten tycks hämta sin energi från Upplysningstiden och franska revolutionen, ibland från Darwin, men också från en idétradition om religionernas död under trycket av vetenskapens sanningar. Det är en idé som lever vidare trots frånvaron av den evidens som det vetenskapliga tänkandet är beroende av. Det är som om sekularism blivit en idéprovins som har svårt att tolerera intrång över gränserna.

Den kristna ståndpunkten är likt den sekulära inte en, utan en mångfald av ståndpunkter, som ibland internt vill bilda egna provinser vars gränser ska försvaras. Det gör inte saken bättre. Risken är att många kristna isolerar sig i sin egen provins, rör sig mellan människor som förstår språket och delar den egna världsbilden, och när man måste röra sig bland sekulära ligger man lågt med sin religiösa profil för att smälta in. Det riskerar att driva på sekulariseringen inom de kristna sammanhangen, framförallt i nästa generation.

Jag befarar också att den här isoleringstendensen skadar och degenererar det sekulära och demokratiska samhället. Som kristen ger jag mitt stöd till det sekulära samhälle som är berett att ge stort utrymme för olika religiösa, politiska och vetenskapliga världsbilder, och som är berett att samla alla goda krafter ur dessa tankeprovinser till gemensamt samhällsbyggande. De olika kyrkotraditionerna inom den kristna provinsen ska inte ödsla energi på att strida i egen sak mot varandra, inte heller strida i egen sak mot radikala sekularister, ateister, vetenskapstroende och andra religiösa traditioner. Vi bör däremot aktivt stödja de trender hos andra tankeprovinser som är i linje med de universella värdena i vår egen tro och världsuppfattning. I stort sett varje mer betydande tankeprovins är också bärare av universella värden, som annars bleknar om de provinsiella värdena attackeras, oavsett om det sker på rättvis eller orättvis grund. Genom att fokusera på våra egna universella värden, som gästfrihet, tillit, nästankärlek, ansvar för skapelsen, jämlikhet mellan man och kvinna, mänskliga rättigheter och skyldigheter m.m. och identifiera dem hos andra, kan vi bli ännu mer delaktiga i det sekulära samhällsbygget än vad vi redan är.

Att stärka förmågan att använda ett sekulärt eller vetenskapligt språk utan att ge avkall på det andligt relationella språkets religiösa markörer kan vara en väg. Ett stort problem är att många av oss tar illa vid sig när Guds existens ifrågasätts. Kanske mest för att vi inte kan argumentera för en gudstro på annat sätt än det religiösa.

Många som med retsam ton ifrågasätter Tro och hävdar att man ska Veta, har inte tänkt igenom vad man menar med tro. Istället för att försvara sin egen tro kan det vara mer fruktbart att ställa frågor om vad hen menar med tro. Om samtalet sker utan pekpinnar kan det bli intressant för bägge parter. Vi har mycket att lära om och av dem som ifrågasätter tro.

Vad är konsekvensen av att sortera bort Gud ur språket? För mig blir påståendet att Gud skulle vara en mänsklig konstruktion en ogenomtänkt utsaga, möjligtvis ett känslomässigt yxhugg mot någon som anses som vidskeplig. Är påståendet genomtänkt handlar det troligtvis inte om Gud utan om alla de märkliga gudsbilder som florerar innanför och utanför religiösa rörelser inklusive den gudsbild som personen ifråga själv dras med, och som hen tagit avstånd ifrån. Min gudsbild är inte det samma som Gud, men kan lätt bli förvillande lika.

Gudsbilder är mänskliga konstruktioner om ni frågar mig. En sorts subjektivt skapade eller övertagna ikoner som likt ikonerna på våra mobiler eller dataskrivbord, öppnar upp mycket komplexa system när vi trycker på dem. Gudsbilderna vi bär på är viktiga att granska, för de kan innehålla mönster och värden som inte svarar mot de universella värden Bibeln härbärgerar, framvaskade med den kristna trons och kärlekens inre öga. Bibeln innehåller många motstridiga värden. Gudsbilderna bör renoveras i takt med att vi mognar som människor. Gudsbilder kan stanna i utveckling och förbli barnsliga när en människa mognar till vuxen utan att den andliga mognaden hänger med. Omogna gudsbilder som underordnas den vuxna människans politiska eller gruppegoistiska världsbilder, kan bli en hämsko för fortsatt växt.

I nästa text på denna blogg om någon månad, vill jag med hjälp av Bibelns allra första portalverser, nysta i hur man skulle kunna förhålla sig till en gudsrelation som inte bär de konstruerade och omogna gudsbildernas kännemärken.