Gud som universums agent

30/7 2019 av Sten Högberg

Ämnen: , , ,

          Vetenskapens mest spridda skapelseberättelse är ” The Big Bang”. En berättelse om universums födelse som ändå inte ger klara svar på ur vad Big Bang uppstod. Den berättelsen antyder genom att ange en startpunkt att det också bör finnas en okänd slutpunkt.

          Som kristen hämtar jag min viktigaste bild kring universums skapelse ur Gamla Testamentets första kapitel. Berättelsen om de sju dagarna. Det hindrar mig inte att hänföras av Big Bang-teorin, en teori som inspirerar till att utforska bakgrunden. Big bang eller ”den stora smällen”, fritt översatt, använder sig av våra många erfarenheter, verkliga, filmiska eller fantiserade explosioner i eld och rök. Vad jag förstår är väl inte forskningen enig om det var en explosion eller implosion som satte igång den klyvningsprocess eller delning av materia som frigör den energi som driver processen vidare, materialiserande tidens gång och universums expansion. Explosion är väl mer bildmässigt färgstarkt än implosion, som är svårare att visualisera för de flesta av oss.

          Sjudagarsberättelsen är den första av två skapelseberättelser i Bibeln. Den andra är berättelsen om Adam och Eva i lustgården som troligen kommer ur en mycket gammal berättartradition och handlar om människans skapelse eller mer konkret, myten om Israels folks, de semitiska folkens och alla andra då kända folkstammars äldsta anfäder. Den första berättelsen räknar man med kan vara framarbetad i anslutning till den judiska elitens deportation till dåtidens kulturhuvudstad, Babylon. Babylonien var på 500-talet f Kr i absoluta slutfasen av en civilisationsera på 1500 år som med olika härskardynastier förvaltat kulturskatter, religion och vetenskap i Mesopotamien efter sumerernas tidsålder. Det är alltså samma period som bibelns berättelser från Abraham till Jerusalems förstörelse vill tolka.

          Sjudagarsberättelsen innehåller avskalade aspekter av Babylons skapelsemyt om stadsguden Marduk och kaoshavet. Den bygger även på de fyra elementen även om den använder en annan systematik. Huvudaktören är Gud och hens viljeyttringar och målet är människan som Guds like och förvaltare av det framsprungna livet på jorden, som i sig är en förutsättning för mänskligt liv.

          Berättelsen är indelad i två huvudavdelningar med tre ”dagar” vardera, omgivna av en prolog och en epilog.  Första huvudavdelningen föregås av en prolog om universums skapelse – här kallat himmel, och jorden som huvudämne för resten av berättelsen. De tre första dagarna handlar om hur jordens döda materia delas i fyra element, där tredje dagen avslutas med en extra notis om att delningen i olika element leder fram till jorden täcks av levande växtlighet. Den följande tre dagarna beskriver livets expansion inom ramen för dessa fyra element, där den första dagen följer upp ljuset från himlakropparna och deras betydelse för livets expansion. Andra dagen handlar om livet i havet och luften och tredje dagen om de landlevande djuren. I förlängningen av djurens dag skapas människan till Guds avbild. Den avslutande epilogen handlar som känt är, om vilodagen.

          Varför detta petimetergranskande? Skälet är att det är så många som avfärdar skapelseberättelsen som en konkurrens mot vetenskapens berättelse om Big Bang. Berättelserna handlar om olika saker, Big Bang om universums födelse och sjudagarsberättelsen om jordens skapelse som en konsekvens av universums skapelse. Ett annat skäl är att så många kristna, muslimer och judar läser texten bokstavstroget på ett sätt som gör att man kan missa den komplexa andemening som är inbäddad i orden.

          Åter till inledningen av första kapitlet av jordens skapelse, 1 Moseboken 1:1 – ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Traditionell västerländsk teologi menar att Gud skapar himmel och jord ur intet. Var man fått den idén ifrån är jag oklar över. Kanske sker det i ett försök att förstärka bilden av Guds absoluta makt i en tid av begränsad kunskap om universum. Texten i sig ger ingen sådan information.

          Den amerikanska teologen Catherine Keller avfärdar idén och jag håller med. Vårt universum skapas mer troligt ur befintlig materia. Vad denna materia har skapats ur, kan vi lämna åt fantasifulla spekulationer eller astronomernas enträgna forskningar. Oavsett vilket handlar det om tanke-konstruktioner som kan dekonstrueras och rekonstrueras.

          Kellers förslag är att Gud skapade universum ”ur djupen”. Ordet djupet finns utskrivet i vers 2, som beskriver den, tillsammans med himmelen skapade jorden, som ”öde och tom, där djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.”

          Öde och tom – kan stå för att det inte fanns liv, vilket tycks vara projektets yttersta mål. Djupet som täcks av mörker är traditionellt kopplat till vattnet som associeras med Mardukmytens kaosvatten – eller kanske vi kan kalla det ursoppan som ännu inte delats genom förångning. För det krävdes en starkare eld än den helveteseld, som människan tidigt fick erfara brann i jordens inre, när vulkanerna utspydde sin galla och förödde allt levande.

          Djupet som täcktes av mörker, behöver inte vara knutet till kaoshavet hos de ursprungliga författarna, vars tankar är dolda för oss. Det kan lika väl vara det okända djup som ingen kunde utforska i ett universum där jorden var ett fragment. Vattnet är det som täcker detta djup på jorden och Guds Ande står för viljan att skapa liv genom delning av materien.

          Kan då inte allt detta ske utan Gud, genom slumpen eller tillfälligheternas spel? Visst går det att konstruera en sådan världsbild utan en gud som agent. Det förutsätter ett universum utan vilja och mål där det erkända begreppet slump är helt befriad från lagbundenhet. Så är det ju inte. Slumpen är lika lagbunden som allt annat i universum. När vi använder begreppet lagbunden beskriver vi egentligen en vilja även om vi inte behöver tänka oss en ”person” bakom denna vilja. Normalt lämnar vetenskapen frågan om denna viljas ursprung öppen och därmed fri att formulera hypoteser kring.

          Det finns en fysiker eller astronom som uttalat sig ungefär så här: – Det verkar som om vårt universum vill att liv ska utvecklas.

          Men var finns Jesus i denna drapa? För mig som kristen är Jesus Vägen som fört mig in i en kärleksrelation till skapelsens Ursprung. En relation som fördjupas med andlig mognad.