1/9 2019 av Helene Egnell
Jag åkte från vårt sommarmöte i Leksand med blandade känslor i år. Jag var lite förskräckt över att i vårt sammanhang ha mött ett lätt aggressivt ifrågasättande av antisemitismens allvar, och en okunskap om vad den innebär och var dess rötter är att finna. Jag övervägde därför att skriva ett blogginlägg på temat, något som blivit än mer nödvändigt efter Sten Högbergs inlägg.
”Antisemitism under lupp” är rubriken på Stens inlägg. Med lupp kan man iaktta små detaljer i stark förstoring – i detta fall det missbruk av termen antisemitism om ibland utövas av staten Israel och dem som kallar sig ”israelvänner”. Jag tror, som jag sade vid något tillfälle under sommarmötet, att vi gör klokt i att så långt det går skilja frågan om antisemitism från Israel-Palestinafrågan.
Risken med att se något under lupp är att en koncentrerar sig så på detaljer att en missar den större bilden. Den metafor jag skulle vilja använda är istället ”biktspegeln”. Alltså att vi genom att sätta oss in i vad som ligger bakom termen vänder blicken mot oss själva som kristna och frågar oss vilken skuld vi har, och hur vi kan göra bot och bättring.
Till att börja med, antisemitism handlar inte om ”en nedvärdering av semitiska folk i allmänhet […] och det judiska folket i synnerhet”. Antisemitism är sedan 1870-talet en teknisk term för judehat. På Svenska kommittén mot antisemitisms hemsida (= https://skma.se/antisemitism/) kan vi läsa: ”I Tyskland framträdde på 1870-talet politiska agitatorer och organisationer som angrep judarna med politiska, nationalistiska och rasistiska argument. Dessa betecknade sin hållning som antisemitism. Syftet med detta var att markera distans till den äldre kristna judefientligheten och samtidigt klä det moderna, sekulära judehatet i en neutral och vetenskapligt klingande terminologi.” Att termen är missvisande i det att det finns andra ”semitiska” folk eller språk är i detta sammanhang irrelevant.
De kristna rötterna
Det jag i detta sammanhang vill lyfta fram är orden ”den äldre kristna judefientligheten”. Vi kan inte tala om modern antisemitism utan att erkänna dess rötter i vår kristna tradition. I Nya Testamentet finns formuleringar som är begripliga utifrån den konflikt mellan en etablerad religiös grupp och en förnyelserörelse som utmanade etablissemanget som de återspeglar. Att de med tiden, då den nya rörelsen blev politiskt accepterad och växte till en majoritetsreligion som brutit med sitt ursprung, kom att utgöra grunden för förföljelse av den judiska gruppen är en tragedi vars konsekvenser vi lever med än idag. Terroristen som angrep synagogan i Pittsburgh förra året citerade Joh 8:44 där Jesus säger till sina meningsmotståndare ”ni har djävulen till fader”.
Utrymmet tillåter inte att jag går in på alla de antijudiska stereotyper som utvecklades inom kyrkan från Chrysostomos långfredagspredikningar till Martin Luthers Om judarna och deras lögner (som kom i nytryck på svenska på 1930-talet). Jesper Svartviks Bibeltolkningens bakgator rekommenderas för en snabbkurs. Låt mig bara nämna några av de fysiska konsekvenserna: tvång på utmärkande klädsel, förvisning till ghetton, näringsförbud som starkt begränsade judars möjligheter till utkomst, korstågens massakrer på judar i Europa liksom i Jerusalem, inkvisitionens bål och reconquistan i Spanien.
Att som Sten Högberg skylla pogromerna på att majoritetsbefolkningen hade ”många anledningar till avundsjuka” ter sig i detta sammanhang ganska oerhört. ”Blame the victim” brukar vi kalla det. Visst blev en hel del judar framgångsrika inom såväl företagande som vetenskap och konst när de väl sluppit ut ur ghettona och kunde påbörja en assimileringsprocess – men om de inte redan genom århundradena stämplats som ”de Andra” fanns väl ingen anledning att missunna just dessa personer deras framgångar? Att hävda det är att antyda någon sorts rationalitet i förföljelsen. Att judar är rika och mäktiga hör i själva verket till de centrala sekulära antisemitiska stereotyperna. De som drabbades av pogromer var i huvudsak de fattiga judarna i öst som levde isolerade i sina shtetls som huvudpersonerna i Spelman på taket.
Judarna är vår första ”Andra”
När jag säger att vi ska använda antisemitismen som biktspegel menar jag dels att vi som kristna ännu är långt ifrån att ha gjort upp med vårt antijudiska arv, och hur det har präglat teologin genom årtusendena – och därmed oss själva. Det finns ytterst få i vår kyrka som definierar sig själva som antisemiter (en av dem fråntogs prästämbetet nyligen) – men såväl vår teologi som vårt samhälle är så genomsyrat av dessa stereotyper att vi inte märker när vi använder dem. Därför har vi ett hårt arbete framför oss att göra oss medvetna om dem, för att på så sätt kunna motverka dem.
Men jag menar också att kristendomens antijudiska historia också har en generell lärdom att bjuda på. Judarna är vår ”första Andre” – så mycket har handlat om att definiera oss själva i motsats till den som inte är det vi vill vara. Vi har sett vart det ledde – och det borde vaccinera oss mot att fortsatt framställa andra grupper som vår motsats, vare sig det gäller judar, muslimer, ”Världens barn” eller vilka det nu är som kan figurerar i kristen retorik.
Vi ska överhuvudtaget låta bli att definiera andra utifrån våra egna måttstockar. ”Låt var och en definiera sig själv” är en av grundreglerna i religionsdialogen. ”Är judendomen en religion, en kultur eller ett folk” är en fråga som ibland ställs i lite irriterad ton – och svaret är ”ja”. Den är allt detta. Däri är den, trots våra gemensamma skrifter, mer lik hinduismen än kristendomen, en annan religion som västerländska forskare försökt definiera utifrån kristna och vetenskapliga måttstockar.
Jag tror, som sagt, att det är klokt att så långt det går hålla isär frågan om antisemitism från Israel-Palestinafrågan. Men visst griper de in i varandra. Visst finns det en retorik som jämställer all kritik mot staten Israel med antisemitism, och visst har den europeiska antisemitismen funnit ny grogrund i Mellanöstern vilket bl a tagit sig uttryck i att Hamas citerat Sion Vises protokoll i artikel 32 i sin programförklaring. Desto viktigare för oss att vara inlästa på antisemitismens historia, och att ha sett oss i biktspegeln, för att kunna avgöra vad som är antisemitism och vad som inte är det, och argumentera emot den där den dyker upp.