22/9 2019 av Anders Wesslund
I ett svagt ögonblick svarade jag ja till att medverka under temat ”Att lyckas” inom en kommun och regions ”Psykevecka”. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ha för ingång till ämnet. Kanske ska jag börja i mina barns skolavslutningar där näringslivet närvarat (i kyrkan!) och delat ut stipendier till de som lyckats? Eller ska jag börja i den lilla kontrovers jag hamnade i i våras med en yrkeskollega på specialistkursen? Han talade starkt för forskningsfältet om lycka inom psykologin och hur vi genom medvetna beslut rationellt kan optimera lycka som individer, grupper och samhällen. ”Det är ett västerländskt tänkande som främst utgår från individen”, replikerade jag, och han blev upprörd. ”Var positiv, lev lycklig”, titeln på en bok av Norman Vincent Peale från min barndom, dök upp i mitt bakhuvud, liksom några andra självhjälps- och framgångsfokuserade böcker (framgångsteologin!). Kan lyckan uppnås i ”gated communities”? Säkert skulle en kunna hävda det som lyckoforskare. De som lever utanför dessa privilegier då? Kan jag vara lycklig medveten om att andra har det så mycket sämre materiellt än jag har det? Tänkte jag.
I bibeltexterna hittar en knappt ordet lycka. På något ställe är det synonymt med ”att klara av”. Lyckan ställs aldrig ut som mål, mening eller löfte. Istället lyfts saligheten fram som central. Här ställs varje saligprisning i Bergspredikan (Matt. 5) implicit i relief till nästan, d v s medmänniskans belägenhet och vår omgivande värld och där en likaså inneboende kärlek tycks föra eller driva den salige till de svåra och mindre lyckliga sammanhangen. Som en dold nyckel att finna.
Kanske är jag orättvis mot lyckoforskarna och den traditionen – där talas även om hela samhällen – men den inre balans som vi kan eftersöka i terapirummet, klienten och jag, behöver vara förankrad i en djupare sammanhållning med den omvärld vi lever i. Den är svår att stå fast vid idag eller att finna i ett högt individualiserat samhälle. Filosofen och kulturkritikern Slavoj Źiźek har kanske lite otippat, som den marxist han är, lyft fram kyrkorna, även den konservativa katolska och pingströrelsen, som motvikter. Tillsammans med marxistiska föreningar är det endast i dessa sammanhang han ser en kritik mot nuvarande samhällsordning, att här möts man utan egen vinning som syfte.
Lycka som möten utan egen vinning som syfte? Den som lyckas med det kanske kan skatta sig salig?