21/12 2019 av Anders Wesslund

Är det ok att resa som vi i den rikare delen av världen gör? Att avstå från eller minska sin kött- eller klädkonsumtion går rätt bra, likaså från saker när en redan har det mesta. Eller gör det det, om jag är ärlig?

Vi vet väl att som medborgare i rikare länder så överkonsumerar vi, tar ut för mycket av jordens resurser. Vårt kapitalistiska system är byggt för det; kortsiktig lönsamhet där kravet på vinster skickar miljöskulden till framtiden och samtidigt utnyttjar människor. Vi lever av det och systemet skulle inte vidmakthållas om inte vi den stora medelklassen mentalt trivs i den livsstil vi vant oss vid. Även om jag, vi själva, vill hålla oss med goda värderingar så är vårt avtryck förödande. Denna vetskap innebär en stark känsla av skuld och för många en oro, rentav av ångest inför klimatförändringarna. Kanske är det därför miljö- och klimatfrågan så ofta hamnar på vad vi själva kan göra i vår personliga livsstil eller i förnekelse? I mitt eget liv märker jag hur jag i min lilla livsföring vill känna mig god genom kloka miljöval; ekologiskt, rättvisemärkt, sätter in pengar till vettiga organisationer. Jag vill framstå som god men har låga tankar om dem omkring mig som fortsätter konsumtionen som om det inte brinner i källaren. Jag silar mygg och sväljer kameler i försöken till självrättfärdighet.

”Ni huggormsyngel, vem är ni som tror er kunna slippa undan den kommande vreden?
Tredje advents texter träffar mig rakt i solar plexus. Folket frågar Johannes döparen vad de ska göra då? ”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen… Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”. Just så ”bereds en väg för Herran” som vi stämningsfullt sjunger i adventspsalmen.

I våra förtvivlade konsumtionsliv inför hotande klimatkatastrof och ständigt växande klyftor mellan rika – fattiga är budskapet tydligt: släpp självrättfärdigheten, tro är praktisk handling – inte rätt bekännelse, vänd om, avstå. Så att vi i våra inkrökta liv frigörs till att organisera oss med alla goda krafter istället för individuellt navelskådande. Bortom skulden och ångesten.  

Jag tänker en liten extra tanke på Greta som frigör ett hopp hos många tillsammans mellan klimatmötet i Madrid och den stundande julen.