Existentiell uttolkare av vår samtid

23/2 2020 av Anders Wesslund

Ämnen:

Musikern och artisten Ola Magnell är död. Den 6 februari stannade hans hjärta. Ola föddes i Kalmar 1946, var en bondson som höll på med boxning under uppväxten och som aldrig riktigt släppte det intresset. Han kom till den urbana storstaden men passade aldrig riktigt in vare sig i akademin eller progg- /musikrörelsen. Ola kom att röra sig i gränslandet mellan lyriken, visan och rocken: ”Jag stod där vid porten till dikten/Men var aldrig välkommen in/Och när jag tog rocken och gick sa en främling/”Den där rocken är inte din” (Dimman igen, 1981). Vemodet och självtvivlet var kännetecknande för honom. Han sköra och ömtåliga person gjorde honom till en existentiell uttolkare av vad det innebar att vara människa när Sverige gick från 1960-talets uppbrott ur bondesamhället, över radikal dogmatism på 1970-talet till den isande individualism som kom därefter och har stannat sedan dess. Ola Magnell beskrev sig vid ett tillfälle som alienerad vänstermänniska, och i Tomas Andersson Wijs intervju talade han om sin tro: ”konfessionell hemlöshet – men jag tror på Gud”. (Trots Allt, 2006) Ur denna tid och med sin både medvetna och sensitiva person växte rock- och vispoesi med ett djup fram som i samtidens ängsliga ytlighet gjort att Olas textskatter gått många förbi.

Ola Magnell. Foto: Hans Nerstu

För mig kom Ola och hans musik att bli av särskild betydelse. Den har varit formande för den väg jag har valt och för den jag har kommit att bli. Just de där åren runt 1979 – 81 då jag var 18 – 19 år själv, var min kompis Classe och jag på två konserter med Ola, först i Per Brahegymnasiets aula, därefter i aulan på Erik Dahlbergsgymnasiet i Jönköping. Olas texter ledsagade mig ut ur en instängd frikyrkas snäva världsbild och öppnade för ”Nya perspektiv”.  Han kom sedan att följa med på den vandring som ledde mig både till många goda erfarenheter inom den ekumeniska rörelsen men också till igenkänning i ett visst främlingskap till kyrka och samhälle. Då vi arrangerande ”Happening för perifera – kristen tro utanför kyrkväggarna” i maj 1993 spelade Ola på lördagskvällen.

En gång skrev Ola i en pressrelease att man kan behöva söka lite längre in bland spåren på skivan för att finna pärlorna, nåt åt det hållet. Just där i det lågmälda finns också hans storhet. ”Ett hus” (Förlovat land, 1993) heter en låt om den inre boningen, som stannat hos mig: ”I ett hus som vetter mot musiken vill jag bo, komma ner på jorden, och ge himlen lugn och ro/I ett sus som sveper ut cynismen vill jag gå, för att leva här och nu i fred med där och då, i en värld som ter sej lika verklig dan därpå, vill jag leva.” Han skrev om att finna sig själv, och hans texter har gett många tröst tror jag ”i vår kristna gistna västerländska dollarcivilisation” (Påtalåten, 1973). När våra barn var små sjöng vi ”Lyckans länder” (Onkel Knut, 1984) som en av god natt-sångerna. För egen del har tanken gått till att ”Aftonpsalm” från Olas sista album (Rolös, 2010) spelas på min begravning.

Som för stora poeter och konstnärer så är det kanske först i eftermälet de får sitt erkännande. På denna sida tiden lever de knapert. Ola fick visserligen fina stipendier (efter Nils Ferlin, Cornelis, Fred Åkerström och Gustaf Fröding, Evert Taube) men hade det tufft ekonomiskt. Den låga pensionen tvingade honom att turnera och spela mer än han orkade på slutet. (Aftonbladet, 27/3 2016) Han spelade under hösten 2019 och var inbokad även denna sommar. Nu blir det inte så. Ola har kommit till ro.

För den som vill bekanta sig med Olas visor och texter, finns de som häfte att köpa på Lindelöws bokförlag.