18/5 2020 av Helene Egnell

Ämnen: Covid 19, hemma, torftigt liv

Covid-19-pandemin har sannerligen lett till många avslöjanden av brister i vårt samhälle: arbetsvillkoren i äldrevården och sjukvården i stort, de obefintliga beredskapslagren, klassklyftor som synliggörs av ojämlikhet i hälsa mm. Den avslöjar också något om vår moraliska halt: är du en toapappershamstrare eller en handla-åt-grannen-hjälte? Eller både-och?

Själv finner jag att pandemin avslöjat vilken trist typ jag är, och vilket torftigt liv jag för – eller åtminstone måste tyckas föra i andra människors ögon. Jag inser nämligen att den moderata ”självisolering” vi som har folkvett ägnar oss åt i dessa dagar inte har förändrat min livsföring i någon större grad.

Nu måste det ju sägas att jag hör till de lyckliga som har hållit mig frisk, har jobbet kvar, och dessutom har möjlighet att välja om jag vill arbeta hemma eller åka till kontoret. Och därmed förflyter mina dagar ungefär som de brukar. Jag åker till jobbet eller jobbar hemma, stödäter lunch på någon av de restauranger som inte har slagit igen, åker hem, lagar kvällsmat efter arbetsdagens slut, läser, tittar på TV, hänger på Facebook, går och lägger mig. Precis som vanligt, alltså.

Jo visst, en middag och ett par konserter och teaterföreställningar jag skulle gått på med olika vänner de senaste två månaderna har blivit inställda. Men jag kan leva med det, och blir snarare stressad av alla erbjudanden om digitala konserter, föreställningar, utställningar, föredrag, andakter osv som jag översköljs av.

Så nej, jag har inga fritidsproblem. Har aldrig gått på AW i hela mitt liv, och saknar det alltså inte nu heller. Känner inte att jag vill klättra på väggarna. Skaffar mig inga nya vanor, vare sig bra eller dåliga. Allt osorterat och trasigt i hemmet förblir osorterat och trasigt, tyvärr.

Jag skriver inte det här för att jag tror att mitt liv är så intressant (det är det uppenbarligen inte) – men jag tänker att det kanske finns några till därute (t ex de som alltid brukade säga att de aldrig orkade hitta på något roligt efter jobbet) som känner igen sig. Och då kan det ju ändå vara en liten tröst att veta att man inte är ensam i sin förmodade tråkighet. Låt oss hälsa varandra med ett rungande ”Bonjour tristesse”!