25/5 2020 av Anders Kristoffersson

Ämnen: delaktighet, individualitet, Martin Buber

Jag har bara en gång i livet suttit på en häst. En liten häst. Men jag vet hur en vanlig sadel ser ut. En sådan som lutar upp framåt och bakåt och samtidigt sluttar ned åt sidorna. Där man sitter är det stabilt. För människor. Men försök att lägga en kula på den punkten, sadelpunkten, och få den att ligga kvar.

Som gammal, låt vara pensionerad, nationalekonom tänker jag ibland på jämvikt. Ett tillstånd i ekonomin där något är i balans. Och där jämvikten återställs om den störs. Men bara om den är stabil. Något som förutsätter krafter inom systemet som motverkar den ursprungliga störningen. En del ekonomer hänvisar gärna till en princip i kemin, Le Chateliers princip, som beskriver en sådan självreglering. En gång jämvikt, alltid jämvikt.

Men jämvikten kan vara instabil. Som när man misslyckas att få kulan att ligga kvar på sadelpunkten.

Livet har sina sadelpunkter där det är svårt att hitta en stabil balans mellan olika fenomen. Förhållandet mellan ensamhet och gemenskap är en sådan punkt. För mycket gemenskap kan exkludera, stöta bort och skapa ensamhet. Men även för lite gemenskap, med en famn så öppen att den inte känns, kan skapa sin ensamhet.

Ett närbesläktat dilemma gäller balansen mellan individualism och kollektivism: Individualismen tenderar att ge ensamhet medan kollektivismen kan föda kvävande gemenskap.

De här sadelpunkterna gäller för samhälle och kyrkor. För att hantera dem kan vi pröva att byta ut orden. Där individualism växlas mot individualitet och där gemenskap ändras till delaktighet. Individualitet och delaktighet låter ju som en attraktivt ord-par.

Men språk är en sak och verklighet en annan. Den judiske filosofen och pedagogen Martin Buber beskriver i sin Jag och Du från 1923 en slags modernitetens tragik: Jag-Du-relationer, där personer möter varandra i delaktighet, ersätts med Jag-Det-förhållanden, där individer ser varandra som objekt.

Det är inte lätt att få kulan att vila på sadelpunkten. Om vi inte vågar vila i den som Lars Söderholm tidigare på denna blogg (200401) skrev om med referens till Paulus tal till atenarna (Apg. 17:28): ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom.”

Individualitet och delaktighet i balans genom vila i ursprunget.