15/6 2020 av Benny Fhager

Ämnen: äldrevården

Äldrevården i Sverige har genom Coronapandemin hamnat i fokus. Jag ger här lite återblickar på historien och framtidsutsikter.

Under medeltiden var klostren med helgeandshus en typ av humanitära centra. Efter reformationen fanns sockenstugor ofta nära kyrkorna med liknande hjälpfunktion. Rotegång för enskilda svårt utsatta äldre har en gammal tradition, väl beskriven av Sara Lidman i sitt järnbaneepos. Fattighusen byggdes ut i slutet av 1800-talet. Här var en blandning av äldre, sjuka, nervsjuka, utvecklingsstörda och vissa fall barn som inte var så bra.
Fattigvårdslagen 1918 innebar att man skulle separera de olika hjälpgrupperna och göra om fattighusen till ålderdomshem. Detta gjordes successivt under 1900-talet men förhållandena på ålderdomshemmen kritiserades hårt av Ivar Lo Johansson i slutet av 40 – talet. Röda korset började med hemtjänst för äldre på 40 -talet. 1952 tog kommunerna över ansvaret för hemhjälpen för äldre, samtidigt som ålderdomshemmen förbättrades med olika aktiviteter typ dagverksamhet. Landstingen tog 1952 över vården för de svårt sjuka äldre och utvecklade långvårdssjukhus, exempelvis Vasa sjukhus i Göteborg.
Så småningom kom äldrevården att bli bättre med tillgång till arbetsterapi, sjukgymnastik och sjuksköterskor på ålderdomshemmen som höjde den medicinska standarden. Primärvårdsläkare var ofta knutna till ålderdomshemmen och hemtjänsten till äldre förbättrades ofta i samarbete med hemsjukvård. Ålderdomshemmen kompletterades med servicehus och andra former av äldreboenden. 

Ädelreformen 1992 innebar att långvårdssjukhusen avvecklades och överfördes till kommunerna. Ålderdomshemmen kallades särskilda boenden. Långvården blev sjukhusanknuten geriatrik ofta med forskningsinriktning, ur denna tradition växte äldrepsykiatrin fram där jag varit verksam. Ädelreformens intention var att utveckla och förbättra äldrevården och hemtjänsten till de äldre. Men vi var då inne i en svår finanskris och kommunerna hade inte pengar utan fick istället spara. Kommunerna hade också 1989 tagit över skolan från staten och fick 1985 via psykiatrireformen ta över psykiatriskt svårt sjuka äldre. Detta blev i många fall övermäktigt. När sedan privatiseringar av äldrevården kom in splittrades vården upp. Nedskärning på nedskärning in i våra dagar har haft sitt pris. Äldrevården har fått låg status, personalomsättningen har varit hög och i många fall har det varit bristfällig medicinsk kompetens. Samtidigt har det funnits mycket väl fungerande äldrevård vilket ger en komplex bild. Men äldrevården var i många fall inte rustad för att stå emot Coronapandemin, Många har blivit sjuka, har avlidit och svåra arbetsmiljöer har kommit i ljuset.

Hur ser framtiden ut för äldrevården? Vi måste höja kompetensen och statusen. Detta kommer att kosta pengar. Undersköterskornas roll borde profileras, legitimeras och lönemässigt premieras. Hela äldrevårdens status behöver höjas, vi är skyldiga våra äldre detta. Vi behöver arbeta i team och se den äldre människan med sin speciella historia. Personliga kontaktpersoner inom hemvård och vid äldreboenden är en nödvändighet . Sjuksköterskor och läkare som arbetar med äldre behöver vidareutbildning och stimulans. Arbetsterapeuter och sjukgymnaster behöver bli mer synliga i äldrevården för att ytterligare höja kvaliteten. Vi behöver alla hjälpas åt att skapa en framtida humanistisk äldrevård.