20/6 2020 av Anders Wesslund

Ämnen: Den globala byn, Midsommar

Igår, på midsommarafton, dundrade vännernas granne genom byn på ett fyrhjuligt racingfordon. Alldeles för fort i sommargrönskan mellan utfarterna på den slingriga byvägen. Förutom det störande ljudet så var reaktionen direkt; tänk om han skadar eller kör ihjäl någon? Snabbt for känslor av bestörtning och irritation genom kroppen. Hur tänker han?! Är han helt dum? Han har även begärt att få bygga en stor garagehall, 10 meter hög, för alla sina leksaksfordon, som en annan granne överklagat i rätten. Grannarna har försökt prata med honom om det, vädjat till honom. Hur kan han låta bli att lyssna, hur kan han riskera liv och grannsämja och samtidigt vilja förfula och förstöra i den vackra bymiljön? En omogen man som ”har allt för mycket pengar som han inte vet hur han ska göra av med”, som våra vänner sade och vi ville snabbt sluta tänka på det för att slippa känna obehaget. Det var ju midsommarafton.

När jag i efterhand tänker tillbaka på denna scen, ser jag att denne omogne man, han är ju jag och alla som vill vara goda och göra rätt. Uppflyttad på en samhällelig och global scen skulle de här frågorna behöva riktas till oss själva i mellan- och övre skikten i den nationella och globala byn. Bortom coronapandemin, som också har en grund i vår exploatering och moderna livsstil (över 75% enligt en FN-rapport, bushmeat bara 3%), så är klimathotet lika överhängande och vårt beteende inför det lika omoget och oansvarigt som hos vännernas omogne granne. Vi dundrar på genom byn, skadar och har ihjäl, fortsätter att exploatera och utarma samtidigt som vi förstör relationer.

Det finns en vacker motbild till detta. Här finns ju alla goda krafter i samhället som vill bevara och skydda byn, som vill samverka och känna bygemenskap, som med risk för egna liv finns där för oss andra. Just nu ser jag Greenpeaceaktivister och IVA-personal på våra coronamottagningar på mina näthinnor, men dessa finns också inom oss alla. Det svåra är att få de olika sidorna av oss att samsas. Vi både förstör och vill rädda livet och leva tillsammans. Att då mötas som medmänniskor, med den sociala distansens nödvändiga avstånd, och ändå se varandra och känna både glädje och längtan efter att vara tillsammans, är den motkraft jag både vill tro och hoppas gör att det goda hos oss kan få bli starkare. Ja, denna kraft tillsammans med den naturgivna, i Skapelsen själv, som påminner oss om livets skönhet såsom i Harry Martinsons Juninatten:

Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme, varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor som långt innan de har mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.