19/7 2020 av Helene Egnell
Kyrkorna har gjort och gör stora insatser under coronapandemin. I Facebookgruppen ”Idéutbyte i coronatider” har församlingsmedarbetare delat med sig av tips på hur de ställer om istället för att ställa in – kreativiteten har sannerligen flödat.
Det har varit underbart att se – men jag har emellanåt ställt mig frågan om det inte också kunde vara tid att tillåta sig att vara mera än att göra – att inte nödvändigtvis upprätthålla ”verksamhet” genom att göra sig nyttig hela tiden, utan också ta sig tid till teologisk reflektion över de frågor som väcks av pandemin. Hjälpa till med att handla, sjunga utanför äldreboenden, ordna promenader med coronaavstånd, fixa pysselpåsar för barnen – allt sådan kan även andra organisationer göra. Men menings- och tydningsfrågorna är det inte så många förutom trossamfunden som ägnar sig åt.
Nu har ärkebiskop Antje Jackelén gett ut en liten bok som vill ge redskap för den enskilda och gemensamma reflektionen för de teologiska frågorna ”i pandemins skugga”: Otålig i hoppet. Med inspiration från teologer och filosofer från Martin Luther till Jonna Bornemark reflekterar hon över skapelsens godhet, ondskans realitet, Guds omsorg, kyrkans uppgift – och inte minst hoppet.
Det märks att Antje Jackelén har ägnat sig åt dialogen mellan teologi och naturvetenskap. Evolutionsläran har en viktig roll i hennes syn på skapelsen som ”god och samtidigt på väg att bli god” där även det som kan tyckas ont – som t ex ett virus – har en roll i framåtrörelsen. Hon konstaterar också att den klassiska uppdelningen i naturlig och moralisk ondska inte är så självklar när t ex naturkatastrofer drabbar de fattiga hårdare p g a de mäktigas vanstyre. Här hade jag kanske önskat att hon dragit litet tydligare befrielseteologiska tydningar av hur pandemin avslöjar klassklyftor i vårt samhälle: vad är kyrkans svar på det?
Jag tycker om bilden av Gud som ”leker viskleken” med oss. Tillvaron är ambivalent och mångtydig, och Gud talar inte för att upprätta en ”entydighetens tyranni” skriver Antje Jackelén med inspiration i berättelsen om Elia på berget Horeb – men den som lyssnar kan uppfatta en ”gudomlig målmedvetenhet på alla plan”. Att Gud tar risker är en tanke som återkommer: att skapa världen är riskfyllt, att kommunicera med viskningar likaså.
I slutkapitlet diskuterar Antje Jackelén skillnaden mellan optimism och hopp. Optimism bygger på det vi redan vet, på statistisk och trender. Hoppetbygger däremot på löftesspaning – ”vem hoppas på det han redan ser” som Paulus retoriskt frågar. Jonna Bornemark har aktualiserat Nicholaus Cusanus distinktion mellan ratio – förnuftet som räknar – och intellectus – förnuftet som känns vid det omätbara. Båda behövs, och på samma sätt behövs både en optimism grundad i det mätbara och hoppet som är en teologisk kategori, menar Jackelén.
Den som hoppas på en handfast handlingsplan för kyrkan i coronatid har inget att hämta i denna bok. Den tar mera avstamp i de övergripande teologiska frågorna än befattar sig med de konkreta utmaningarna pandemin ställer oss inför. De har ju inte heller blivit tydliga förrän nu efter det att boken tryckts – och vi kommer fortsatt att ställas inför nya frågor. Men ärkebiskopen har varit otålig, och ville få sina reflexioner på pränt genast, och det tycker jag är bra. Vi behöver en teologisk grund för att möta denna nya situation – men de frågor som boken tar upp har ju också ett vidare ärende. Inte minst när jag läser det avslutande kapitlet tänker jag att kyrkan i alltför hög grad låter sig styras av ratio-överväganden, och måhända skulle vara betjänt av att uppskatta det gudomliga i att våga ta risker.