18/8 2020 av Sten Högberg

Ämnen: integration, invandring, mognad, Munkaleden

Steg för steg på varm asfalt. Rytmen jämn och vägvinnande. Staven gräver sig ner i gruset utanför asfaltkanten. Solen steker bakifrån men ryggsäck och bredbrättad hatt skyddar tills värmen närmar sig 30 grader, paraplyet får då komplettera skyddet. Bil efter bil susar förbi – ibland möts de jämsides med mig så att jag behöver gå ut i gräskanten. När leden går in på oanvända delar av gamla Riksettan växer gräset ibland upp genom sprucken asfalt eller gruset kan breda ut sig efter avhyvlad asfalt. Gårdar och fält bryter av den massiva skogen medan Lagans svarta åvatten glittrar till emellanåt när strandvegetationen glesnar. Dyiga och vassiga stränder gör det svårt att ta sig ett dopp för att kyla ner sig. Den närmaste övernattningen tyckte jag tidigare var löst efter att ha kunnat boka ett rum på STF:s vandrarhem i Södra Ljunga, men efter att ha mätt sträckan till 3,5 mil insåg jag att jag sträckan var för lång för mig. Jag inriktade mig istället på ännu en natt under bar himmel vid en badplats. Problemet var att lösa matfrågan för nästa dag om jag inte kunde få hett vatten till termosarna för att göra min frystorkade mat ätbar. Hittills hade jag inte kommit förbi någon livsmedelsaffär i något av småsamhällena jag passerat. Från Markaryd hade jag köpt med mig en matig sallad, så dagen skulle jag klara, och mitt vattenförråd var fyllt av fyra liter kallt och varmt vatten, en tyngd som gjorde att jag valt bort både spritkök och tält.

          När jag var mitt uppe i mina tankar ringde en kontaktperson från EFS som jag tidigare sökt för att undersöka övernattningsmöjligheter på Sunnerbogården två mil söder om Ljungby. Han erbjöd mig plats i en säng, trots att gården var stängd och tom. När jag var på plats kunde jag ringa och få koden till nyckelboxen och välja en säng som passade. Det skulle kosta halva priset jag betalade för vandrarhemmet. Nu hade jag två alternativ. Sunnerbogården skulle innebära nästan en mil längre än till badplatsen men skulle lösa mitt behov av hett vatten och att ladda upp el-banken för att hålla mobilen igång. Dessutom hade jag redan betalt för STF-natten i Södra Ljunga. Mellan Sunnerbogården och Södra Ljunga var det 15 km och lika långt till Ljungby från Södra Ljunga. Direkt till Ljungby var det 25 km. Det skulle bli 5 km längre att gå till Ljungby via Södra Ljunga. Jag bestämde mig för Sunnerbogården trots de tre milen. Två dagar med lite kortare sträcka skulle göra gott.

          Varför gjorde jag nu detta mitt i värmeböljan i början av augusti? Jag fortsatte på den etappvisa pilgrimsvandring mot Nidaros – Trondheim jag inlett för cirka sex år sedan från Malmö, då vi bodde där. Den var tillfälligt pausad i Skånes Fagerhult nära Smålandsgränsen. Leden dit ingår i Lunds stifts nätverk av leder som kallas Pilgrimsvägen. Avsnittet mellan Lund och Skånes Fagerhult kallas Birgittaleden eftersom det var Heliga Birgittas resväg mot Rom från Vadstena. Laganstigen var en central resväg under medeltiden från Mellansverige till danska Skåne och Lunds domkyrka. Från Markaryd byter leden namn till Nydalaleden och visar vägen till resterna av Cistercienserklostret Nydala nordost om Värnamo. Från Nydala byter den namn till Munkaleden. Det är dessa vägar jag går för att använda en yttre vandring till att fördjupa en inre vandring mot mognad. Vadå mognad för en människa på sitt 72:a år, tillhörig den sköra riskgruppen i Coronapandemin? Möjlighet till mognad upphör aldrig – den stannar bara upp när man funnit ett bekvämt mognadsrum att stanna i. Fortsatt mognad kräver personliga utmaningar och uppoffringar – meningsfulla sådana. Mer om det vid annat tillfälle.

          Den fråga som engagerade mig kring den yttre vandringen var mer samhällspolitisk. Jag upplevde faktiskt Sverige och i det här fallet Småland som en ödemark med fungerande offentlig samhällsservice som öar med 40-50 km:s mellanrum. Däremellan finns utspridda privata bosättningar, i huvudsak övergivna under dagtid om det inte är lantbruksföretag där man styr sina lantbruksmaskiner över fälten. Framåt kvällen kunde jag heja på människor i inte alltför många trädgårdar. Ibland fick jag positivt gensvar med ett hej, men aldrig en fråga om vad jag höll på med eller vart jag var på väg.

          Sveriges infrastruktur för vandrare genom ödemark och vildmark har utvecklats genom åren men för vandrare genom samhällen, som pilgrimsvandring handlar om, har Sverige monterat ner det mesta av infrastruktur mellan centralorterna och istället byggt upp kommunikationssystem för att täcka upp där bilismen inte klarar av att lösa den fysiska kommunikationen och internet för att lösa den mentala kommunikationen när post och fasta telenät nedmonteras.

          På den europeiska kontinenten finns fortfarande en infrastruktur för vandrare. Svenskar åker gärna till Spanien för att gå pilgrimsleden Caminon till Santiago de Compostela. Där finns en infrastruktur för vandrare och inte bara en fysisk utan också en mental eller andlig sådan. Människor är inriktade på att ta emot och serva vandrare, både från kyrkans sida och företagare. Vad är skillnaden mellan Sverige och övriga Europa? Vi är en glesbygd i jämförelse. Vi har en befolkning i hela vårt vidsträckta land som motsvarar en mellanstor världsstad.

          Samtidigt klagar vi på att vi har för stor invandring – att vi inte klarar av människor från andra kulturer om de inte är högutbildade. Det är en katastrofal felsyn. Vi behöver på sikt fördubbla eller tredubbla vår befolkning om vi ska kunna få igång vår glesbygd ekonomiskt med den infrastruktur som behövs för att leva ett gott liv. Livsmedelsaffärer på gångavstånd, tillgång till transportmedel för icke-bilburna. Sjukvård nära användarna.

          Mitt i detta strider de flesta av våra politiska partier för att begränsa inflödet av potentiella medborgare – utifrån en inkompetensförklaring av den svenska befolkningens förmåga att integrera, när det egentligen handlar om svenska myndigheters trögflytande lojaliteter till ”fornstora dar då ärat ditt namn (Sveriges) flög över jorden”. Sverige har en stor förmåga att växa genom tolerans och mångfald likt många andra länder som inte har låst in sina händer i kylskåpet.