Lyckliga grannskap och goda gemenskaper – köp och gåva

21/9 2020 av Anders Kristoffersson

Ämnen: , ,

När jag går längs Ume älv passerar jag ibland ett bygge av bostadsrättshus där det förkunnas: ”Här bygger vi hem och levande grannskap” och ”Vi bygger mer än bostäder, vi bygger lyckliga grannskap”. Det är ingen slump att marknadsförarna talar om grannskap och inte om gemenskap.

Först orden. I Svensk ordbok står att gemenskap är en ”(känsla av) positiv samhörighet”. Ordet finns sedan 1606. Grannskap är ”(nära) omgivningar” och har funnits sedan 1589.

Varför beskrivs då bostäder som grannskap, de må vara levande och lyckliga, och inte som gemenskap? Det handlar nog om att gemenskap ses som något privat och som reserveras för en liten krets människor. Men också något känslofyllt.

Grannskap, däremot, är neutrala och distanserade. Och även om grannskap kan vara nära, är grannar samtidigt möjliga att avlägsna sig från.

Talet om grannskap signalerar ett senmodernt samhälle. Vi inbjuds alla, i valet av bostad och på andra sätt, att skapa våra egna världar. Där vi behåller självständigheten.

Förr var det annorlunda. Folkhemmet är ju ett ikoniskt begrepp och beskrevs så här av Per Albin Hansson i en riksdagsdebatt 1928:

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn…I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.

Särskilt den andra meningen ljuder välbekant. Men den första är väl så intressant med orden om gemensamhet och samkänsla.

Folkhemsgemenskapen kom att ta social och fysisk kropp i boendet med framväxten av egnahemsrörelsen under 1920- och 1930-talet och bildandet av HSB 1924. Som formades av det riksförbund av hyresgäster som startade 1923.

Under senare årtionden har folkhemsbygget bytt skepnad. Gemenskaper grundade på medborgarrätt har rört sig mot grannskap baserat på ägande. I förhållande till tiden före allmänna rösträtten har vi delvis gått hela varvet runt: Från ”Medborgarrätt heter pengar” till det postmoderna ”Boende heter pengar”. Detta är förstås lite orättvist; vi människor gör mer än bor och folkhemmet var en idé, om än central, med ett gap till praktiken.

För boende har praktiken ändrats. Sänkta skatter och bidrag har ökat andelen ägda bostäder (småhus, bostadsrätter och ägarlägenheter). Den politiska och sociala process som ligger bakom detta är komplex. Men en central tes har varit att ägt boende skapar trygghet och frihet. Sveriges historia med självägande bönder, även om det förstås fanns torpare och statare, är en viktig resonansbotten för detta.  

Den individualiserade tryggheten i boendet är bundet till ett finansiellt system. Vars bojor döljs av gåtfullt låga räntor som också under ett kvartssekel nästan oavbrutet gött stigande värden.

Ekonomi och politik hör samman. Trumpetstöten i Kommunistiska manifestet från 1848, att dåtidens proletariat bara hade sina bojor att förlora, ljuder avlägsen. Som reaktion på trumpetstöten har stater och politik skapat välfärdssamhällen med dramatiskt förbättrade livsvillkor för de många människorna. Men alltså med nya finansiella bojor. Som återverkat på politikens färger, partiernas liv och väljarnas viljor. Riksdagen ser annorlunda ut i år jämfört med 1968.

Mellan grannskapen av boende finns orättvisor styrda av klass, etnicitet och ålder. Orättvisor mellan de som är innanför, äldre utan lån och de yngre med stora lån, och de som är utanför, mest i unga generationer. Som ibland saknar egen bostad. Och arbete.

Grannskapen drar alltså isär. Men hur är det med gemenskaperna? Filmer säger en del. Från Lukas Moodyssons Tillsammans och Thomas Vinterbergs Kollektivet, som båda utspelas i villor på 1970-talet, i Stockholm och i Köpenhamn, till Carin Mannheimers TV-serie Svenska hjärtan med dess radhus i 1980- och 1990-talens Göteborg.

Bakgrunden till de två första filmerna, med sina olika slag av nära gemenskapsförsök, har försvunnit, medan radhusen, med dessas distanserade grannskap, finns kvar. Alltså instabila gemenskaper och stabila grannskap. Tragik och/eller nödvändighet?   

Grannskap går att köpa för pengar, ärvda, egna eller lånade, medan gemenskap är en gåva. Samtidigt är pengar, liksom livet, i sig en gåva. Men skillnaden mellan grannskap och gemenskap i boendet finns ändå där. Mellan det faktiska och hoppet.