26/9 2020 av Erik Lundgren

Ämnen: polismakt, Talmud, våld, yttrandefrihet

De demokratiska fri- och rättigheterna kontrolleras av polisen. För gatudemonstrationer krävs tillstånd. Yttrandefriheten undantas vid hets mot folkgrupp eller när beviljad demonstrationsrätt övergår i attacker mot blåljuspersonal, bilbränder eller skadegörelse. I stater med repressiv politisk ledning beordras polisen ingripa mot manifestationer som ogillas av den politiska ledningen. Problem uppstår när manifestationer eller motdemonstrationer övergår i våld. I Trumps USA kan federala styrkor beordras ingripa vid våld.

Att bränna Koranen eller flaggor vid manifestationer bedöms som rättmätiga uttryck av yttrandefriheten. När sådana uttryck övergår i övervåld anförs det som skäl för att hindra sådana demonstrationer. Mot detta anförs att det inte är våldsbenägna motdemonstranter som skall sätta ramen för den fria yttrandefriheten. Dock, Lars Wilks hävdade att våldshandlingar vid utställning av hans rondellhundar ingick i det kulturella innehållet i hans konstverk. På samma sätt hävdar koranbrännare att uppmärksamhet i media av våldshandlingar begångna av upprörda muslimer är ett önskvärt resultat och kan användas i sociala medier för att föra en åsikt om Koranen vidare. Det hävdas att vare sig de som bränner Koranen eller motdemonstranterna torde ha läst Koranen.

Det tycks mig att polismakt är ett bräckligt instrument att värna yttrandefriheten. Vi har alla något att lära av Talmudkulturen. Genom att lyssna på en motsatt åsikt kan jag lära mig något om den egna åsikten.