Om det enda livet och det möjliga samhället

6/11 2020 av Anders Kristoffersson

Ämnen: , , , ,

Lever vi ett mer ansvarigt liv om livet är ändligt? Utan något bortom vare sig i tid eller rum. Finns ett samhälle som ger frihet för de många där det nödvändiga arbetet kan fördelas på ett rättvist sätt? Dessa två frågor ställer Martin Hägglund i den bok, Vårt enda liv; sekulär tro och andlig frihet, som snabbt har blivit närmast ikonisk i debatten. Han var också Sommarpratare i år.

För den som försöker hävda en kristen livstolkning och är intresserad av rättvisa är Hägglunds bok en utmaning. Han skriver med stor energi, språklig elegans och effektivitet, låt vara med många (retoriska) upprepningar. Den läsare som till skillnad från litteraturvetaren Hägglund saknar särskild förtrogenhet med de texter av Augustinus, Sören Kierkegaard, Karl Ove Knausgaard m fl. som Hägglund närläser på ett fascinerande sätt, möter också fina läsupplevelser.

Men för mig som hyfsat utbildad nationalekonom med intresse för Karl Marx och hans ekonomiska och filosofiska idéer, uppkommer frågor om det fruktbara i Hägglunds Marxtolkning. För en kvartsutbildad teolog tillkommer andra frågor. Jag börjar med teologin.

Antje Jackelén har uppmärksammat Hägglund, särskilt hans syn på förhållande mellan den ändliga tiden och kristna föreställningar om evigheten(https://www.sydsvenskan.se/2020-10-05/hagglunds-brist-pa-teologiskt-djup-ar-hapnadsvackande). Men hon går inte i närkamp med Hägglunds moraliska kritik av kristna föreställningar om evigheten. 

För Hägglund är evigheten en smitväg från det som han ser som den sekulära trons egenskaper; det existentiella engagemanget, den nödvändiga ovissheten och ovisshetens motiverande kraft. Egenskaper som tunnas ut om livet skulle vara evigt. Kristna, som Augustinus, som bekänner sig till existentiellt engagemang osv. är för Hägglund ”egentligen” sekulärt troende och tanken på evigheten är överflödig.

Hägglund är starkt moraliserande. Det är inte fel med moral. Men som Göran Greider nyligen sa’ i ett radiosamtal i Filosofiska rummet med teologen Petra Carlsson och kulturvetaren Hynek Pallas: Man blir trött av att läsa honom.  Greider avsåg de ständiga uppmaningarna till aktivitet och ansvarighet. Jag läser Hägglund som att det finns tjänst men ingen nåd. Han skulle för övrigt inte erkänna nåden eftersom den, liksom försoning och förlåtelse, för honom är en tröstnapp som försvagar det ansvariga livet.

Hägglund är också en moralisk idealist genom att det är en självklar möjlighet för alla, låt vara med de sociala ramar som ges av arbetsliv och uppväxt i ett klassamhälle, att agera ansvarigt. Den kluvenhet som finns i en kristen livshållning, där viljan att göra gott inte alltid lyckas (Paulus i Rom. 7:15), är främmande för Hägglund. Antropologin är torftig.

Nu uppehåller han sig inte vid frågor om människosyn eller om metafysik som den om Guds existens. Här skiljer sig Hägglund från en annan vänsterhegelian (Hegel är viktig för Hägglund), Ludwig Feuerbach, vars kritik av kristen tro ju utmynnade i formeln: Teologi är lika med antropologi, dvs. läran om Gud är i grunden en lära om människan. Det som Marx tog spjärn mot. Och detta för mig till Hägglund och Marx.

För Hägglund är Marx’ arbetsvärdelära, tanken att alla varor får sitt värde av den tid det tar att producera dem, helt central. Här återkommer den ändliga tiden. Den läran var den förhärskande värdeteorin långt in på 1800-talet. Nu är den ersatt av andra där bl.a. nyttan av konsumtion av olika varor används för att förklara priser. Men för marxistiska ekonomer har arbetsvärdeläran levt kvar som en kristeori.

Men Hägglund använder inte arbetsvärdeläran för att analysera kriser utan för att undersöka en alternativ organisation av samhället. Han utgår från den unge Marx’ tal om nödvändighetens och frihetens rike. Det förra riket bestäms av att de i lönearbete tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna återskapa, reproducera sina liv. Mot detta rike står den önskvärda frihetens rike, där lönearbetets bojor är borta. Där den frie individen äger sin fria tid för att förverkliga sina egendefinierade mål.

Talet om nödvändighetens och frihetens olika riken är attraktivt. På ett kvalitativt plan. För Hägglund, som ser kritiken av kapitalismen för att den ger en orättfärdig fördelning (jfr Thomas Pikettys kritik) som för begränsad, är det produktion och makt som står i centrum. Men här blir han abstrakt.  Och helt tyst i frågor som hur de arbeten som ändå är nödvändiga ska utföras, av vilka och hur dessa ska ersättas. Liksom hur man ska besluta om produktion när alla produktionsmedel och alla företag ägs gemensamt. Men ett samhälle är inte en kibbutz med ett överblickbart antal individer med mycket tid för diskussion.

I svenskt sammanhang finns idéer att anknyta till, som Ernst Wigforss tal om provisoriska utopier. Under åren kring 1980 diskuterade man möjligheten av löntagarstyrda ekonomier (löntagarfonderna). Men sådant tar Hägglund inte upp. 

Och det är klart: Det fanns en vulgär och ideologisk kritik mot allt tal om löntagar- och producentmakt. Men det finns också en berättigad kritik av vad ett centralplanerat samhälle kan leda till. Därför räcker det inte med allmänna skisser och anekdotiska illustrationer. Beslut ska på ett ännu obekant sätt fattas gemensamt i det samhälle där de många människorna ska leva rättvist i frihetens rike. 
Martin Hägglund nöjer sig med abstraktioner och anekdoter.