15/11 2020 av Erik Lundgren
Pandemin bryter vårt vanliga sociala liv. Myndigheterna bestämmer vad vi skall göra, vi förväntas hålla distans, inte träffa någon utanför den närmaste kretsen. Det finns ett antal samhällsproblem, sedan länge i centrum av den politiska debatten. I det oklara parlamentariska läget hittar partierna profilfrågor som en språngbräda till makten. Att hålla ingångna avtal blir viktigare än nya kompromisser när misstroendeomröstningar hotar.
Under pandemin förväntas vi hålla avstånd dels för att skydda oss själva, dels för att hindra spridning till andra. Strategin bygger på ett solidaritetstänkande, som tas för givet. Vad händer om pandemin blir långvarig, om de tidsgränser som myndigheterna sätter upp skjuts allt längre fram? Vår demokrati förutsätter en samhällsgemenskap, som ses som självklar. Vad händer om vi tvingas bryta alla vardagskontakter, kommer vi då att kunna vara en sammanhållen demokrati? Den stora invandringen 2015 skapade en förståelig rädsla hos många för risker för det egna arbetet. Invandrarmotståndet har fått ett stigande publikt opinionsstöd och börjar även synas i flera partiers program. I bästa fall betyder pandemin att vi använder demokratins anda för att skydda oss från smittan, men även att vara rädda om den grundläggande solidaritet som demokratin förutsätter. Det finns samhällsproblem, där drakoniska lösningar är tänkbara, där en uppluckrad samhörighetskänsla blir en riskfaktor.