Så välj då livet! – om livets obeskrivliga ursprung och omöjliga förutsättningar

21/11 2020 av Sten Högberg

Ämnen: ,

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”.

Så lyder portalmeningen i Bibelns gamla testamente och dess första bok Genesis – Ursprung. Denna bok har kristenheten dedikerat till Moses, som inte skrivit den, men han är den enskilda person ur Levi stam i Israelklanen som skulle kunna ses som den gestalt som gjorde religion av Israelklanens ursprung och historia. Bibeln är en osannolik samling litteratur ur det judiska folkets historiska minnen, berättelser och reflektioner över mänsklighetens och det egna folkets ursprung, över dess självbild och framtid. Judiska, därför att det är i den israelstammen som de flesta överlevare från övriga israeliska stammar assimilerats. Det rör sig om berättelser med minst 2500 år på nacken av skrifttolkning och ytterligare tusen år av muntliga traditioner som källa, en tolkningsprocess som har fortsatt till vår tid inte bara inom judendomen utan breddats internt genom Talmuds visdomslitteratur och externt i kristendomen och ytterligare i islam och sekulär vetenskap. Det är en tolkningsprocess som filtrerats genom sumeriska, babyloniska, egyptiska, persiska, hellenistiska, romerska, keltiska och germanska världsbilder. Men vad är kärnan i detta sökande efter livets mening och människans ursprung?

  En sådan kärna hittar vi i Femte Moseboken 30:15-20. Vikten av att välja mellan liv och död – symbolerna för det konstruktiva, hållbara och välsignade och det destruktiva, nedbrytande och förbannade. Vikten av att välja livet och dess upphovs källa – vars yttersta ursprung ligger bortom vår möjlighet att kartlägga, även om vi tror oss kunna kartlägga vägarna en god bit mot universums födelse. Men bortom det finns bara det okända, ursprunget till det vi kallar vårt universum och vår jord, en vacker planet, där vi kan studera följderna av livets födelse och utveckling samtidigt som vi är en del av det. Men vilket ansvar har vi för livets utveckling på jorden?

Det sägs att vårt universum domineras av ”entropi”, det vetenskapliga begrepp som omfattar nedbrytningen av all universums materia till energi. Somliga har gjort just det till sin livssyn och världsbild. ’Det finns inget stabilt utan allt kommer att brytas sönder, omvandlas till energi’. En annan syn på saken är att entropin och nedbrytningen av all materia är en avgörande process för att skapa förutsättningar för liv. Mycket materia måste brytas ner för att livets beståndsdelar ska kunna frigöras. Många naturlagar måste vara i funktion för att den energi som friläggs ska kunna samordnas med alla frigjorda grundämnen och molekyler för att liv ska uppstå. Och allt liv måste dö kontinuerligt för att ge nytt material och frigöra fler ämnen som befordrar liv i allt mer komplicerade former. Liv måste födas, växa upp och dö under lång tid för att skapa den atmosfär och den bädd av livgivande mull som får dagens växtlighet att blomma och organismer i alla nivåer att leva och ge sina liv åt nya generationer, så att dagens djurvärld och människan har kunnat ta form och mänskliga kulturer kunnat utvecklas genom gränsöverskridande tankeverksamhet.

För att återvända till det inledande citatet. Det inleder den judiska berättelse som placerar alltings ursprung bortom universum. Bibelforskare är rätt eniga om att berättelsen troligen formades i ett kollektiv av judiska lärde under den påtvingade fångenskapen i Babylon under 500-talet f.Kr., då Babylonien nästan lämnat Jerusalem och dess tempel i ruiner. Babylon var då en smältdegel av en mångfald kulturer hopsamlad för att förhöja kulturglansen i huvudstaden. Det var i slutfasen av den babyloniska civilisationens levnadsbana sedan den föddes ur ruinerna av Sumer, 1500 år tidigare. Tänkandet stod troligen på sin hösta nivå av abstraktion och komplexitet medan politik och kontrollmakt sjunkit till sin lägsta nivå av barbari och maktkamp. De judiska intellektuella som var läs- och skrivkunniga hamnade i sin fångenskap i en bubbla av filosofi och vetenskap, där deras egen religion tvingades genomgå en metamorfos. Troligen fanns där fantastiska bibliotek med bevarade dokument ända från sumerisk tid, Samtidens babylonier var mer upptagna med att försvara sina älskade Mardukfester  – fruktbarhetsriterna till stadsguden Marduks ära, som kungen försökte avveckla till förmån för en gudinnekult från Harran i norr. Det blev en maktkamp som ledde till att babylonierna offrade sin kung som fånge till den persiske kungen Kyros som belägrat staden, en kung som judiska intellektuella såg som Herrens utsände Fredsfurste och Människoson, och som babylonierna förväntade skulle återge dem deras älskade Mardukfester. Kyros erövrade metropolen utan blodspillan och återbördade de erövrade folken dess religiösa traditioner, kanske som ett utflöde av den persiska religionen kring Ahura Mazda – Vishetens gud, som erkände mångfalden av religiösa traditioner som delar av den väv som omsvepte och var en del av deras gud.

Det är mycket troligt att de judiska lärde gjorde om den konkreta och mytiskt sagobetonade skapelsemyten kring Marduk till en mer abstrakt skapelseanalys utan de människolika eller antropomorfa metaforer som sagan innehöll. Det var en analys kring jordens och livets skapelse, där de lekte med den då moderna idéen om de fyra elementen, Eld, Vatten, Luft och Jord; elden i ljus och mörker, vattnet i flytande form och vattenånga som bildade atmosfär eller luft, som i kombination med ljus och mörker skapade vind och strömmar. Dessa var antingen varma eller kalla och därför drev mot värme som steg upp och kyldes av och fick regnet att falla och jordskorpan i havets djup att stelna av avkylningen. Den stela avkylda jordskorpan tvingades spricka av den inre elden i planetens mitt och plattor av stelnade mineraler tvangs upp på varandra och sprängde vattenytan så vattnet blev land och jordskorpan blev land. Allt skedde inom naturlagarnas ordning av rumtid. Dag och natt, värme och kyla fick så regn och snö att falla över land och mala berg och mineraler till sand, där livet kunde födas på sandbottnarna av frigjorda mineraler och dra sig sakta upp på land och anta nya former, födas och dö under tidsåldrar och så bygga det kollager av dött liv som har kunnat producera alla de levande organismer och varelser som ständigt föds, växer och dör. Detta kollager eldar vi idag upp och skapar en ny och fientlig atmosfär som jorden måste hantera genom att förändra förutsättningarna för livet.

Detta var ursprungligen en förutsättning för att den tänkande människan skulle kunna muteras fram till dagens format, en människoart som kunde samarbeta med varandra, älska och samordna sig med det växt- och djurliv som fanns, och lära sig anpassning till jordens olika livsmiljöer, faror och sjukdomar.  Men inte bara det. Hon lärde sig kommunicera med livets ursprung på olika fantasifulla sätt för att försöka förstå varför hon fanns till. Det ett litet herdefolk utan egen makt, lyckades förstå var att samspelet med universums ursprung och okända skapare handlade om att välsigna istället för att förbanna, att bygga liv och fred istället för att producera för tidig död genom maktkamp, förnedring av de svagare och eviga hämndaktioner för upplevda oförrätter. De uppfattade sig kallade att föra denna insikt vidare till alla folk.

Frågan är – har vi ännu lyckats uppfatta det ljus och den insikt som detta folk förmedlat genom årtusenden – eller har vi förhånat det och satt oss själva som världshärskare, i vantron att den starkaste vinner för det finns ingen Gud, och därmed inte något Ursprung som vill liv och åter liv? Som vill en levande biotop, där mänskligheten, som den senaste härskande arten, förväntas förvalta detta mångfaldigt myllrande liv med kärlek istället för fruktan? Har vi insett att det rör sig om en kärlek som innebär en beredskap att göra rätt för sig om något kränks, söka fred och försoning för att göra livet än mer hållbart i ett universum av entropi. En kärlek som gör motstånd mot enfaldig fundamentalism och bokstavstro till förmån för mångfald. En insikt om tro på meningen med livets välsignade och hållbara yttringar? Som handlar om rättfärdighet!