20/12 2020 av Anders Kristoffersson
I denna sena adventstid brukar de mer kristligt lagda bland oss se fram mot att delta fysiskt i julaftonens julkrubba, julbön och midnattsmässa. Eller i juldagens julotta. Så blir det inte i år. Vi får, förutom att följa digitala gudstjänster, begränsa oss till någon sekulär TV-klassiker.
Tage Danielssons och Per Åhlins film Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975) är en sådan klassiker. För mig trängde den tidigt undan Kalle Anka på julaftons-TV. Jag har också försökt att vänja in mina barn i denna dygdeskola och ritual.
Ritualer är viktiga. Särskilt om de inrymmer ett djup av tankar och meningsgivande ord. Hos den rättrådige ynglingen Karl-Bertil finns många sådana. Som när han svarar sin ömma moder när hon förfasar sig över att Karl-Bertil är tvungen att arbeta på julafton (även om det inte är särskilt synd om sonen till en varuhusägare):
”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilken samhället vilar.”
Först kan vi läsa detta som en moralisk förnumstighet från anno dazumal. Och det är klart; om orden uttalas från ovan, av brukspatron till lågbetalda arbetare eller av prästen från predikstolen till församlingsborna, blir de en kvävande filt. Som läggs över dem som inte känner inre tillfredsställelse, som inte ser nyttan för samhället, i sitt arbete.
Men under Tage Danielssons kloka, folkhemska moralism hittar vi några ordpar som vi alla, som individer och som samhälle, har att förhålla oss till. Ordpar om arbete och människa hämtade från teologi och ekonomi.
Ett första gäller den inre och den yttre människan. Det finns hos Martin Luther i En kristen människas frihet. Där han formulerar paradoxen om den inre människans frihet och, samtidigt, den yttre människans bundenhet att tjäna alla medmänniskor. Ibland försvinner kopplingen mellan frihet och tjänst hos Luther. Där evangelium bara sägs gälla den inre människans tillstånd och där tjänandet i det yttre bara ses som lag och moral. Men bristen på sammanhållen antropologi i tolkningen av det lutherska är en alldeles egen fråga.
Arbete som kallelse är ett annat tema hos Luther. Som analyserats av Gustaf Wingren och som också finns i det som brukar kallas skapelseteologi. Allt arbetes värde inför Gud och värld betonas, inte bara söndagens tjänst, utan också vårt vardagliga arbete, oberoende av det yrke vi har. Allt i tjänst för de andra. Det etiska kravet.
Men här blir det knepigt. Nära kallelsen ligger kallet. Min moster var sjuksköterska och cyklade runt östgötaslätten på 30-talet. Sjuksköterska är väl det mest typiska kallet. Men andra finns, ofta vård- och omsorgsarbeten, och det är snarast regel än undantag att kall är lågt betalda, kvinnodominerade, yrken.
Kallelse som kall har alltså fått motivera lågavlönat arbete. Som då blir den grund på vilket åtminstone vissa delar av samhället vilar. Och som ger inre tillfredsställelse. Men som inte kompenserar för den låga lönen.
Ett andra ordpar om det inre och det yttre hittar vi i den ekonomiska doktrinhistorien. Klassiska ekonomer som Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx skiljde mellan varors bruksvärde och deras bytesvärde.
Bruksvärdet, det inre, svarade mot människors upplevda behov, medan bytesvärdet, det yttre, avgjorde i vilken proportion varan byttes mot andra varor (med hjälp av pengar). Bytesvärdet bestämdes av hur mycket arbete, mätt i tid, som använts i produktionen av en viss vara. Men denna, objektiva, värdelära ersattes av andra, subjektiva, värdeläror där bytesvärdet i stället kopplades till nyttan för individen. Varans bruksvärde blev alltså också dess bytesvärde. Individen som konsument ställdes framför individen som producent. Individuell konsumtion framför samhällelig produktion. Det klassiska blev neoklassiskt. Och modernt.
I ett tidigare blogginlägg (201106) tog jag upp Martin Hägglund och hans diskussion av frihetens rike och nödvändighetens rike, två centrala begrepp hos Marx. De ger ett sista ordpar om det inre och det yttre.
Nödvändighetens rike är knuten till allt arbete i samhället. Detta påminner om Luther men färgas hos Marx av synen på arbete som underordnat den vinstdrivna logik som gäller för våra senmoderna produktionsförhållanden. Där tiden i arbete och arbetets villkor i många fall kontrolleras av någon annan än den som arbetar.
Frihetens rike handlar inte bara om den inre tillfredsställelsen hos de som arbetar. Utan lika mycket om människors möjligheter att ägna mer av sitt livs tid att förverkliga egna ambitioner och drömmar. Där det inre livet flyttar ut i det yttre livet.
Men att realisera frihetens rike på samhällsnivå är svårt. Historiska fullskaleförsök, som under realsocialismen, har lett till ofrihet, brutalitet och död. Arthur Koestlers roman Natt klockan 12 på dagen blottlägger mentaliteterna bakom Moskvarättegångarna i 1930-talets Sovjetunionen. För en fascistisk ideologi, nationalism med frihet bara för den egna rasen, finns likartade erfarenheter: Hos Victor Klemperer Intill slutet vill jag vittna. Dagböcker 1933-1945 avslöjas de vardagliga mekanismerna bakom Förintelsen som de visade sig i nazitidens Dresden.
Att det hittills misslyckats att förverkliga frihetens rike är tragiskt men inte konstigt; avvägningen mellan frihet och nödvändighet är en av all tids mest svårlösta frågor. På samhällsnivå. Att olika individer, med olika makt, förmågor och värderingar, hittar sina alldeles egna avvägningar är en annan sak. Men ett samhälle är ju mer än summan av alla sina individer.
Utopin som hopp riskerar att förbli en vacker tanke. Och i våra faktiska samhällen fortsätter det att vara si och så med inre tillfredsställelse och samhällsnytta.
Men julen blir ändå god. Med sitt trotsiga hopp. Om Guds rike. I det inre och det yttre.