31/12 2020 av Lars Söderholm
Nyligen stötte jag på ett citat av Albert Einstein som jag tycker fångar något mycket väsentligt. Det är ett brev han skrev 1950. Einstein skrev först ett utkast på tyska
Ein Mensch ist ein räumlich und zeitlich beschränktes Stück des Ganzen, was wir „Universum“ nennen. Er erlebt sich und sein Fühlen als abgetrennt gegenüber dem Rest, eine optische Täuschung seines Bewusstseins. Das Streben nach Befreiung von dieser Fesselung ist der einzige Gegenstand wirklicher Religion. Nicht das Nähren der Illusion sondern nur ihre Überwindung gibt uns das erreichbare Maß inneren Friedens.
Han översatte det sedan själv till engelska när han skrev brevet:
A human being is a part of the whole, called by us “Universe,” a part limited in time and space. He experiences himself, his thoughts and feelings as something separate from the rest—a kind of optical delusion of his consciousness. The striving to free oneself from this delusion is the one issue of true religion. Not to nourish it but to try to overcome it is the way to reach the attainable measure of peace of mind.
Det han här med skärpa kritiserar är att vi uppfattar oss som fullständigt skilda från resten av Universum; vi uppfattar oss som totala främlingar i Universum.
Idag vet vi hur vi behandlar (de andra) djuren, hur vi utrotar art efter art. Hur vi överutnyttjar Jordens resurser och driver utvecklingen fram mot en klimatkatastrof. Det Einstein pekar på är nu viktigare än någonsin.
Brevet skickade Albert Einstein till en amerikansk judisk rabbin, Robert S. Marcus. Han var fältrabbin under andra världskriget och han var political director vid Judiska Världskongressen. Robert Marcus medverkade vid befrielsen av Buchenwald. På väg hem från det uppdraget fick han veta att hans barn drabbats av polio, en elvaårig son avled i sjukdomen. Han vände sig då till Albert Einstein och berättade vad som hänt. Brevet är Einsteins svar i den svåra situationen.
Den gudsrelation Einstein antyder i det här brevet ligger nära Spinozas.