21/3 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: David Thurfjell, Fredrik Lindström, Jonas Eek, Sarah Coakley, Tunna blå linjen

Tunna blå linjen är med rätta en uppskattad TV-serie (finns på SVT Play). Den beskriver vardagen för en grupp poliser och deras möten med utsatta, sorgsna och upprörda människor. Trovärdighet och realism förhöjs av att skådespelarna, med något undantag, är okända för många av oss. Det innebär förstås inte att det är fel med kända skådespelare. Utom möjligen för filmregissören Roy Andersson.

Platsen är ett mångkulturellt Malmö med dess spänningar. Som också speglas bland poliserna Sara, Magnus, Jesse, Leah och deras kolleger. Vi följer poliserna under arbetet men också i deras mer eller mindre stökiga privatliv.

Till polisernas privata liv hör deras religiösa bakgrunder och övertygelser. Leah är judinna av ett, i alla fall ytligt sett, sekulärt slag. Att hon spelas av Gizem Erdogan, som i TV-serien Kalifat var en muslimsk IS-hustru från Sverige, ger en, kanske medveten, oklarhet kring etnicitet och religion. För ett Malmö med dess särskilda relationer mellan de med judisk och de med muslimsk bakgrund.

Men hur är det med de kristna? Den andra kvinnliga polisen, Sara, är något så ovanligt i en sekulär TV-serie som aktiv i en kristen församling, låt vara med en något oklar samfundstillhörighet. Hemförsamlingen ligger i Böleäng på Teg, Umeå. Efter flytten till Malmö har Sara fortsatt att vara aktiv i en kyrka där hon sjunger i kören.

Sara delar polisbil med Magnus som inte är ”religiös”. De två blir förälskade i varandra. Först mest Magnus i Sara som har pojkvän i Umeå. Sara är ändå intresserad av Magnus. Magnus avvisar dock att träffa Sara i församlingen när hon lovsjunger Jesus i kören.

Men så kommer föräldrarna och pojkvännen på besök. För föräldrarna är livet trasigt. Mamman är rullstolsburen i en sjukdom som blir allt värre. Hon har slutat att be eftersom Gud ändå inte hör. Och pappan har återfallit i alkoholism. Efter mötet med föräldrarna och efter att ha brutit med pojkvännen vänder sig Sara mot Magnus som också han har en problematisk ursprungsfamilj, bl.a. en syster som kämpar med sitt narkotikaberoende.

Sara och Magnus finner varandra. Deras relation blir känd bland kolleger och chefer vilket innebär att Sara och Magnus inte längre kan dela patrullbil. Med Magnus åker i stället närmaste chefen Jesse. Som inkännande chef undrar Jesse hur Saras och Magnus relation är. Bland annat i det sexuella. För Sara är ju kristen.

Magnus svar på Jesses fråga är inte så intressant. Däremot Jesses fråga. Liksom beskrivningen i övrigt av Saras och hennes familjs religiositet och liv.

Jag tror att manusförfattarna har läst David Thurfjells Det gudlösa folket. I intervjuerna där ges en bild av kristna som sådana människor som öppet utövar sin tro genom riter, särskilt genom lovsånger till Jesus. En bild som finns hos sekulära svenskar men också hos intervjuade i kyrkor av mer inre-sekulariserat slag.

Hjälper det då att vara kristen? I serien spräcker Saras mammas sjukdom och pappans alkoholism bilden av kristen tro som garant mot olyckor. Pappan dör i sista avsnittet genom en olycka, möjligen ett kamouflerat självmord i mångårig sorg över Saras systers död. När livet blev på allvar höll inte tilltron till Gud. En nyttoinriktad syn på religion. Men vanlig.

Så till det sexuella. Jesses fråga förutsätter en förväntan om ett särskilt slag av kristen sexualmoral. Men där också en hel del kristna själva skiljer mellan ande och kropp så att det kroppsliga nedvärderas. Här finns ett vanligt sätt att läsa bibeln, exempelvis Paulus ord om kött och ande i Romarbrevet 8. Där apostelns fördömande av köttet felaktigt tolkas som ett avståndstagande till det kroppsliga medan anden och kroppen (inte köttet) tvärtom hör samman på det sätt som teologen Sarah Coakley beskriver i sin God, Sexuality and the Self; An Essay ’On the Trinity’.

Bilden av kristen tro och kristet liv i Tunna blå linjen är alltså rimligt sann i förhållande till de föreställningar som faktiskt finns. Och en av de få bilder vi över huvud taget hittar i media och böcker.

För kristen tro och tanke är ju vanligtvis frånvarande i den sekulära och kulturella offentligheten. Jonas Eek på KT (Kyrkans Tidning) skrev nyligen om Lydia Sandgrens Samlade verk. I denna Augustprisbelönade bok skildrar författaren några människor i ett akademiskt och kulturellt färgat göteborgskt mellanskikt. Varje läsare kan liksom Eek notera att personernas samtal och tankar saknar alla referenser till även lättare kristet tankegods. Och så är nog ofta språket i det verkliga livet, inte bara i Göteborg.

Samme Jonas Eek har (KT 4/2021) kritiserat den bild av kristen tro Fredrik Lindström skissar i ett avsnitt av TV-serien Helt lyriskt. På spåret-domaren, som ser sig själv som närmast agnostiker, analyserar Pär Lagerkvists Det är vackrast när det skymmer och Gustaf Frödings En fattig munk från Skara. Som tillägg, mest i förbigående, säger Lindström på sitt sedvanligt lättsamma och samtidigt något fjära sätt att det här med kristen tro är nog lite överspelat i våra dagar: Människor har ju mat för dagen och har tagit del av olika vetenskapliga rön. Då håller inte den kristna berättelsen.

Visst är Lindström provocerande, särskilt för de av oss som marinerats i goda kristna berättelser. Men han fångar upp vanliga stämningar i det sekulära och även hos en hel del kristna. Och liksom Thurfjell i Granskogsfolket lyfter han också fram naturens särskilda innebörd för oss svenskar.

Det är lätt att likt räven tycka illa om sura rönnbär. Men nog är det bättre att gå i närkamp med Lindströms bild som ju ändå är en viktig del av svensk mentalitet. Och ta den på det allvar den därför förtjänar.

Är det kanske dags för lite god kristen apologetik? Om något så urmodigt och anstötligt kan platsa språkligt i vår sekulära tid. En apologetik med omsorg om de Andra. Och som stöd för universella värden som det om alla människors okränkbara värde. Men även för rättvisa och frihet.