20/4 2021 av Anders Kristoffersson

Ämnen: offentlighet, Ramadan, religion

I år började Ramadan 13 april. Dagen efter intervjuades i Dagens eko en muslimsk kvinna, som levt länge i Sverige och lärt känna det sekulära svenska. Hon har barn i TV-åldern som såg fram emot att fira fastemånaden. Men Ramadan fanns inte med i SVT:s barnprogram. Kvinnan efterlyste inte en förkunnande imam utan bara något inslag som påminde om att den för muslimer viktigaste helgen just börjat. SVT fanns inte med i Ekotintervjun men meddelade att man var inkluderande och att man i sin casting säkerställde bredd.

Jag fastnade för ordet casting. Det står för rollbesättning och är viktig när man gör film bl.a. för att de som ser filmen ska känna igen sig i rollinnehavarna. I svenska TV-program ska inte alla deltagare vara vita och blonda utan det ska finnas en mångfald av utseenden. Afrosvenskar, asiatiska svenskar, arabiska svenskar o.s.v. ska vara med. Naturligtvis utan att därför ha karaktärer enligt någon etnisk stereotyp.

Men finner vi castade deltagare med uttalade religiösa intressen och identiteter? Vid sidan av program där man uttryckligen diskuterar religion är det glest med referenser till religiösa uttryck och riter och till de för varje tradition centrala berättelserna. De syns inte i offentligheten. Jag tog upp temat tidigare (denna blogg 210321). En förklarlig osynlighet p.g.a. religionens förekomst, eller rättare sagt frånvaro, i svensk mentalitet (David Thurfjell). I alla fall med den vanliga innebörden av religion.

I public service har vi morgonandakter (05.45, 40 minuter tidigare än det religionsneutrala Tankar för dagen), helgmålsbön, TV- och radiogudstjänster och Människor och tro. Avgränsade i tid och rum. Religion i reservat vilket är oundvikligt i ett sekulärt samhälle. Där de flesta i sin/vår vardag ändå tänker, tror och lever som om Gud inte finns. Ingen moralisk kritik, utan beskrivning av hur det ändå faktiskt är.

Att blanda in Gud och religiösa berättelser i vardagen kan ställa till det i kontakter med andra. Och försök att skapa ”rena” religiösa samhällen och gemenskaper har lett till mycket elände. Kanaans språk och Knutby.

Så på sätt och vis är det alltså bra att religion inte förekommer i den yttre vardagen. Men religion och tro är då bara tankar i människors inre, inte något som levs i det yttre. En ren privatsak. Och därmed inte något att spegla när vardagen beskrivs. För castingen i TV blir även ytan befriad från religion.

Men för att se bortom TV-programmen: Att finna utrymme i vardag och offentlighet för det som ligger djupt i existensen är en utmaning i ett sekulärt samhälle. Det finns legitima och starka intressen hos många att skyddas mot påträngande inverkan. Skolavslutningar, fredagsböner och klockringningar illustrerar några av de mer enkla utmaningar som dyker upp i vårt mångkulturella folkhem. Som behöver hanteras.

Ett första steg är att vi erkänner att mångkultur är mer än yta och utseenden. Ett andra att vi lär oss mer om våra olika Andra. Här behövs mer av möten i vardagen mellan människor från olika miljöer med deras olika berättelser, religiösa och andra.

Men dessa nödvändiga möten sker mot bakgrund av en större offentlighet som inte är en enda, öppen för alla. Utan är flera offentligheter. Det en del kallar bubblor. Hur är då samtal över de olika offentligheternas gränser möjliga? Mellan bubblor med olika berättelser. Hur blir det samtal och argument, inte maktspråk, som avgör konflikter?

Svåra frågor utan enkla svar. Och frågor som går utöver den om religioners synlighet. Om samtal som förutsättning för demokrati. Förhandling framför votering. Om möjligheten av ett sam-hälle i ordets djupare mening.

Visst kan religioner med sina särskilda berättelser bidra till goda samtal. Men det hänger på hur berättelserna tolkas. Humanism ställs mot fundamentalism. Öppenhet mot slutenhet. Samma spänningar som i sekulär politik. Och det är ingen tillfällighet. Tro och liv är ändå en del av det sekulära. Men inte bara. Hoppet finns ju.