8/8 2021 av Sten Högberg

Ämnen: levande varelser, mångdald, rättfärdighet, välja livet

En kärleksfull tankelek bortom eller inom religion och vetenskap.  Bloggtext sju i Sten Högbergs serie essäer om bibelns sjudagarsberättelse, om gudsbild, skapelsesyn, människosyn, natursyn och klimatkamp. 

                      Första Mosebok kapitel 1

20 Gud sade: ”Vattnet ska vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.” 21 Gud skapade de stora havsdjuren och olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22 Gud välsignade dem och sade:”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.” Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

I min serie av granskande texter kring sjudagarsberättelsen om Guds skapande av liv på jorden, är jag framme vid den femte dagens märkliga skildring av hur livet tar ett språng. Ett språng från levande växter till levande varelser som kunde röra sig fritt i sina olika element och inte vara bundna vid havsbottnar eller myllan på land.

För den som läser bibeln som en handbok skriven av Skaparen själv, och utgår från att Gud beskriver exakt hur det gick till, finns nog inget mer att tillägga och inga frågor att ställa. Men för den som vill gå djupare framträder mer bilden av människor som författar en text. Inte via gudomlig diktamen utan i en dialog med den Gud och de gudsbilder de försöker förstå.  Gudsbilder som konfronterar dem med gåtor som de förväntas uttyda på ett sätt så att både bildade och obildade, i samtid såväl som framtid kan ta till sig. En text som kan fånga in en essens, som var och en i den judiska menigheten i Babylon kunde bygga hållbara liv utifrån när stora omvälvningar hotade.

Det senare är min utgångspunkt när jag läser bibelns många okända och namngivna författare. Jag delar de flesta bibelforskares och läsares syn på skapelseberättelsen som poesi mer än historia, lovsång mer än redogörelse, men med rejäl anknytning till den Gud författarna har lärt känna. Huvudtemat för skapelseberättelsen är att skildra Guds intentioner med livet på jorden. Att livet är beroende av Guds vilja i form av universums alla naturlagar och de specifika element som bestämmer förutsättningarna på jorden. Att dagarna är en metafor för tidens gång, där varje moment måste vara på plats för att nästa moment ska kunna ske, vilket är en grundläggande förutsättning för det vi kallar utveckling.

I sjudagarsberättelsens första avdelning, dag 1-3, som behandlar Ljuset, Vattnet, Luften (vattnet ovan fästet) och Land i betydelsen jord och berg, och deras inbördes samverkan, beskrivs livets födelse i form av växtlighet som täcker nästan alla marker (och bottnar underförstått). Andra avdelningen, dag 4-6, inleds med ett mångfaldigande eller differentiering av Ljuset från dag ett, där himmelens alla ljuspunkter som bestrålar jorden, ges en outtalad betydelse för det som sedan sker. Under dag fem mångfaldigas livet i vattnet och i luften, de två element som är temat för dag två. De levande varelserna i havet och i luften hade inte kunnat skapas utan att elementen och växtligheten varit på plats. Språnget från växtorganismer till organiska varelser som lever av växter är ett ännu inte helt klarlagt mysterium. Var det en inbyggd möjlighet i det DNA som följde med från den första ur-cellen hos växterna? I vår tid förklarar vi framväxten av nya arter med mutation – den inbyggda klausul som kan förvandla det gamla och svaga till något nytt och hållbart i nya förhållanden.  Men är universums stjärnor medansvariga med sin osynliga strålning – vem vet?

Berättelsen börjar med vattnets vimmel av levande varelser och sedan fåglarna under himlavalvet. En rimlig ordningsföljd, ja absolut. Det myllrande livet av olika vattenlevande varelser från encelliga amöbor till krill behövs som matbord till allt större fiskar och fåglar som inte längre bara kan leva på växter utan kräver mer energirik föda. Guds ord som ekar genom varje varelses DNA, lyder: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden ska fåglarna föröka sig”. Om hoten att bli en annan varelses frukost blir stora måste fruktsamheten också öka så att arten kan växa och bli mor till nya arter. Det vet vi idag sker genom mutationer som ger större överlevnadschanser. Döden är en viktig del av livets tillväxt så länge den är en del av den naturliga näringskedjan. När en art blir för stor och inte beskattas av andra arter riskerar den att gå under av näringsbrist vilket ger andra arter större utrymme att utvecklas. Den biologiska döden är inte ond. Den är en naturlig del av livet. Varje död organism ger liv åt många andra organismer, vilket gör att Livet går motströms i den flod som begreppet Entropi stakar ut i universum – där alla materiella strukturer bryts ner och till slut omvandlas till ren energi. Entropin är nödvändig för livets växt.

Vad menar jag då med ”Så välj då Livet” som jag tagit som huvudrubrik för hela serien av essäer kring skapelseberättelsen. Det är ord som Gud ställer till Moses och Israel i Moab inför deras övergång av Jordanfloden i 5 Mos 30. Livet väg ställs mot Dödens väg, välsignelsens väg ställs mot förbannelsens väg; metaforer för att antingen följa Guds rättfärdighet eller orättfärdighetens väg. Det är begrepp som finns med i Abrahamtraditionerna och sammanfattas i Mose lag och utvecklas med tiden till judendom, kristendom och islam i en aldrig sinande mångfald.

Mångfald är det begrepp som träder fram ju djupare man tränger in i skapelseberättelsen. Mångfald är ett av de begrepp som används idag för att förstå klimatkrisens många bottnar. Vår västerländska kultur som missionerar demokrati och vetenskapligt tänkande som i sig saluför mångfald, agerar i många fall tvärtom och strävar efter enfald – eller enfaldighet genom maktkoncentrering och kolonisering genom historien där vi gärna strävar efter absoluta sanningar. Skapelseberättelsens sju dagar företräder något helt annat. Är det så att livets mångfald av arter som samspelar i en kär och tillitsfull lek med varandra och naturens lagar, gör det med sitt liv och sin död som insats? Är det så vi ska förstå rättfärdighet, att varje livsform har att göra rätt för sig för livets skull även om det egna livet ibland offras i förtid. Att föröka sig, hålla fred genom tillitsfull lek med allt levande och genom sin död ge näring och utrymme för livets växande mångfald?